Temat: Poezja skandynawska

Poezja skandynawska (szwedzka, norweska, fińska i duńska) jest dość specyficznym zjawiskiem kulturowym. Tworzona przez autorów zamieszkujących średniej wielkości kraje europejskie,
w językach mało znanych poza granicami własnego kraju, w specyficznych warunkach geograficznych, klimatycznych i kulturowych, adresowana jest do dość wąskiego kręgu czytelników. Z drugiej strony – jakby świadoma własnej peryferyjności – stara się często nawiązać dialog z kulturą europejska i szerzej światową. Najwybitniejsi twórcy (poeci) skandynawscy, tacy na przykład, jak: Artur Lundkvist, Harry Martinson, Johannes Jensen, Gunnar Ekelöf czy Tomas Gösta Tranströmer są to autorzy najwyższego formatu, którzy swoją twórczością daleko wykraczającą poza problemy specyficzne dla krajów skandynawskich, na trwałe wpisali się do historii światowej literatury. Potwierdzeniem tego mogą być też literackie nagrody Nobla dla Duńczyka Johannesa Jensena w 1944 roku oraz dla szwedzkich poetów: Erika Axela Karlfeldta w 1931, Harry'ego Martinsona w 1974 i Tomasa Göstę Tranströmera w 2011 roku. Jednym z najwybitniejszych poetów XX-wiecznych o międzynarodowej sławie jest bez wątpienia Carl Sandburg – syn szwedzkich emigrantów, urodzony i mieszkający całe życie w Stanach Zjednoczonych, piszący wyłącznie po angielsku i z tego powodu zaliczany raczej w poczet nie skandynawskich, ale amerykańskich poetów. Jakby jednak nie spojrzeć na poezję krajów skandynawskich, trudno byłoby jej dzisiaj nie dostrzegać, gdyż z całą pewnością zasługuje na zainteresowanie.



Gunnar Ekelöf (1907-1968) – szwedzki poeta i eseista, jeden z najwybitniejszych poetów skandynawskich i szerzej europejskich XX wieku. Urodził się w Sztokholmie w zamożnej rodzinie maklera giełdowego. Gdy miał 9 lat zmarł jego ojciec, zarażony chorobą weneryczną, z którym matka była już wcześniej w separacji. Jako dziecko wraz z matką dużo podróżował, m.in. do Francji, Włoch, Niemiec, Grecji, Turcji i Tunezji. Po ukończeniu gimnazjum w 1926 roku wyjechał do Londynu, gdzie studiował orientalistykę w School of Oriental Studies. Po dwóch latach powrócił do Szwecji i kontynuował studia na Uniwersytecie w Uppsali. Studiów orientalistycznych jednak nie ukończył. W 1928 roku, po odziedziczeniu po swym ojcu części majątku i finansowym uniezależnieniu się, wyjechał do Paryża, gdzie studiował muzykologię. Zetknął się tam z nowymi kierunkami artystycznymi takimi, jak: kubizm, dadaizm i surrealizm, co znalazło później odzwierciedlenie w jego twórczości, poeta został obwołany pierwszym pisarzem surrealistycznym w krajach skandynawskich. W Paryżu Gunnar poznał swoją przyszłą żonę Gunnel Bergström, która okazała się być lesbijką i po kilku latach porzuciła go, wiążąc się z Karin Boye – szwedzką poetką i pisarką, którą z uwagi na jej usposobienie, styl życia i samobójczą śmierć porównuje się w Szwecji do Sylvii Plath. Ekelöf też miał często myśli samobójcze. Ich podłożem było m. in. traumatyczne dzieciństwo, rozbita rodzina, dwa nieudane małżeństwa (drugą żoną była pisarka, krytyk literacki i tłumaczka Gunhild Flodquist), chłodne przyjęcie pierwszych książek poetyckich, a także znaczna utrata majątku po upadku spółek handlowych, których był udziałowcem. Ich właściciel, znany szwedzki finansista Ivan Kreuger, popełnił po bankructwie samobójstwo. Ekelöf część ocalałego majątku zainwestował potem w wydawnictwo „Spectrum” i dziennik o tej samej nazwie. Zaczął też pracować jako krytyk literacki. Z czasem wypracował sobie pozycję jednego z najwybitniejszych poetów i eseistów skandynawskich.
W 1958 roku został członkiem Szwedzkiej Akademii i otrzymał doktorat honoris causa Uniwersytetu w Uppsali. Był laureatem wielu prestiżowych nagród literackich, m. in. Nagrody Literatury Nordyckiej, którą otrzymał w 1966 roku. Zmarł w 1968 roku, w wieku 61 lat. Jego prochy zostały rozsypane w rzece Sardes.
Autor tomów poezji : „Sent på jorden” (1932, Późno na ziemi), „Dedikation” (1934, Dedykacja), „Sorgen och stjärnan” (1936, Smutek i gwiazda), „Köp den blindes sång” (1938, Kupcie pieśń ślepca), „Färjesång” (1941, Pieśń na promie), „Non serviam” (1945), „Om hösten” (1951, Jesienią), „Strountes” (1955, Błahostki), „Opus incertum” (1959), „En Mölna-elegi” (1960, Mölna – poemat elegijny), „En natt i Otočac” (1961, Noc w Otočac), „Diwán över Fursten av Emgión” (1965, Dywan księcia Emigionu), „Sagan om Fatumeh” (1966, Baśń o Fatumeh), „Vägvisare till underjorden” (1967, Drogowskaz do Podziemia). Pośmiertnie wydano tomy poezji: „Partitur” (Partytura, 1969) i „En röst” (Głos, 1973).
Po polsku, poza publikacjami w czasopismach i antologiach, ukazały się dwa wybory poezji Gunnara Ekelöfa: Każdy człowiek jest światem. Wybrali i przełożyli Janusz B. Roszkowski, Zdzisław Wawrzyniak. Posłowiem opatrzył Zdzisław Wawrzyniak. Wydawnictwo Literackie, Kraków – Wrocław 1984 i Poezje wybrane. Wybrał, przełożył i wstępem opatrzył Janusz B. Roszkowski. Ludowa Spółdzielnia Wydawnicza, Warszawa 1988. Moje przekłady wierszy Gunnara Ekelöfa ukazują się na naszym forum po raz pierwszy.

Z tomu „Sent på jorden”, 1932





Apoteos
 
ge mig gift att dö eller drömmar att leva
askesen skall sluta snart i månens portar som solen redan
välsignat
och fastän oförmälda med verkligheten skall den dödes
drömmar sluta beklaga sitt öde.
fader åt din himmel återlämnar jag mitt öga som en blå
droppe i havet
den svarta världen böjer sig inte mer för palmer och
psalmsång
men tusenåriga vindar kammar trädenas utslagna hår
källor släcker den osynlige vandrarens törst
fyra väderstreck står tomma omkring båren
och änglarnas musslin förvandlas
genom ett trollslag
till intet

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Apoteoza” w temacie
Między sacrum a profanum (motywy religijne w poezji świeckeij)

Blommorna sover i fönstret

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehĺll
och flugorna stĺr stilla pĺ väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hönet spinner katten yllgarn att sova med
pĺ spisen snarkar kaffepannan dĺ och dĺ med välbehag
och barnena leker tyst med ord pĺ golvet
 
det vita dukade bordet väntar pĺ nĺgon
vars steg aldrig kommer uppför trappan
 
ett tĺg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Kwiaty śpią w oknie”
w temacie Wstrzymaj sie chwilo, jesteś tak piękna!...

Z tomu „Dedikation”, 1934





Dedikation

Med kärlek till en kropp, till en själ, till en kärlek.

Med tillgivenhet till den och den, till det och det,
till en oorganiserad godhet.

Med likgiltighet till ingen.

Med ironisk avund till en ironisk evighet,
till tinget i sig och en oförstörbar materia.

Med hat till den förkrossande allmänna dumheten,
till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.

För att skända den falska oskulden, för att skövla de vackra fasaderna,
för att tvinga renheten att se sin smuts och förnuftet att inse sitt vanvett,
för att vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna.

På ruttnande högar av akantusblad skall själarna falla
i sanningens våld och kropparna brinna i kärlekens eld
då den tiden kommer en gång.

Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras liv
och rätt att leva vårt eget.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „Dedykacja” w temacie
Pochwała siły

Sång för att döva smärtan

Gå till stranden, mumlande i vinden
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.

Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.

przekład Janusz B. Roszkowskiego pt. „Pieśń dla zagłuszenia bólu”
w temacie Zaśpiewam ci pieśń

Höstsejd

Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.
Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi.
Det kommer i gryningen eller i skymningen.
Dagen och natten är inte dess tid.
När solen går i mull och månen i sten skall det komma
Med släckta stjärnor på kolnade skepp . . .
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt.
Då skall de blodlösa portarna stängas för alltid.
Marken skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud,
Städerna störta punktligt som klockslag.
Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet
Och tidens omätliga saktmod förevigas.
Djupt in i döda blickar, i domnade ljus
Av undret som snuddar förbi deras hus.
Var stilla, var tyst och vänta,
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills skymningen sluter sin blick.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Jesienna magia” w temacie
Apokalipsa i eschatologia (motyw końca świata i sądu ostatecznego w poezji)

Z tomu „Färjesång”, 1941





Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „Wierzę
w samotnego człowieka” w temacie Samotność

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen ... Och aspen som prasslar i stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger ... Det är som om blommorna trängde sig närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Euforia”
w temacie W euforii i uniesieniu

* * *

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „***[Każdy człowiek
jest światem...]” w temacie Człowiek i jego charakter

Melancholia

Jag ser mig om och räknar mina segrar,
så få, och mina nederlag, så många...
I drömlandskap, där ännu dammet hägrar
av marscher, lika flyktiga som långa,
ser jag dem vitna, benen av de många
kohorter önskningar, som varit mina...
Vid floden äntligen... Att fri från plågor
av ökensyner, vattusprång som sina,
att glömsk av alla svar på alla frågor,
oron att växa, ångesten att tvina,
få vaggas av och an av dessa vågor,
som välva sina glasvalv över stranden,
att sköljas ut och in bland dessa stenar,
som ligga gråa, bäddade i sanden
vid denna gräns, som skiljer och förenar
de lämnade och aldrig nådda landen,
är allt jag vill – som dessa döda grenar,
som dessa spillror efter skepp som brunnit,
som dessa kroppar, kolnade och brända...
Att föras bort tills stränderna försvunnit.
Att varken vända eller återvända.
Att varken ha förlorat eller vunnit.
– Det stora återtåget är till ända.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Melancholia”
w temacie Smutek, melancholia, nostalgia

Demon och ängel

Altandörren öppnar sig.
Där står han vid balustraden, vänd mot utsikten,
främlingen, han med det bortvända ansiktet…

Att smyga sig sakta,
att stjäla sig tätt till hans rygg,
trä sina händer i hans händer som i handskar
och varsamt sätta sin fot i hans fot:
Att axla hans rygg.
Du ser hur ögonen lyser där uppe som fönster i hjärnans rymd,

det är mörker omkring men du ser.
Det brusar i ådrorna, det skälver i nerverna men du är tyst.
Du rätar omärkligt på dig.
Du höjer dig sakta på tå.
Du lyfter dig upp till hans ögon.
Du ser hur syn och landskap plånar ut varann:
Den eviga fixeringsbilden.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Demon i anioł”
w temacie Angelologia i dal..., czyli motyw anioła w poezji

Z tomu „Non Serviam”, 1945





Absentia animi

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar stĺr öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspĺr är pĺ väg
till intet, och en snigel är pĺ väg
en trasig fjäril är pĺ väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i lĺnga böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
 
Om hösten
Det prasslar i min dikt
Ord gör sin tjänst och ligger där
Damm faller över dem, damm eller dagg
tills vinden virvler upp och lägger ner (dem)
(och) annorstädes
den som partout skall söka alltings mening har
för längesedan insett
att meningen med prasslandet är prasslandet
som i sig själv är nĺgonting helt annat än
vĺta gummistövlar genom löv
tankspridda fotsteg genom parkens matta
av löv, kärvänligt klistrande
vid vĺta gummistövlar, tankspridda steg
Du irrar dig, förirrar dig
Ha inte sĺ brĺttom
Dröj ett tag
Vänta
Om hösten när
Om hösten när alla grindar
dĺ händer det att i den sista sneda strĺlen
efter ett dagsregn
med lĺnga pauser tvekande
som ertappad
en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp
för ingenting, för strupens skull. Du ser
hans trädtopp stĺ mot himlens bleka fond
invid ett ensamt moln. Och molnet simmar
som andra moln men ocksĺ liksom överblivet, hors saison
och till sitt väsen längesedan annorstädes
och i sig självt (som sĺngen) redan nĺgonting
annat än
 
Evig ro
Meningslöst. Overkligt.
Meninglöst. Jag
sjunger sitter här
om himlen om ett moln
Jag önskar mig ingenting mer
Jag önskar mig lĺngt lĺngt bort
Jag är lĺngt bort (bland kvällens ekon)
Jag är här
Sats motsats abrasax
Du ocksĺ jag
 
O lĺngt lĺngt bort
där simmar i ljusa himlen
över en trädtopp ett moln
i lycklig omedvetenhet!
O djupt ner i mig
där speglas frĺn svarta pärlögats yta
i lycklig halvmedvetenhet
en bild av ett moln!
Det är inte detta som är
Det är nĺgonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är nĺgonting annat
O lĺngt lĺngt bort
i det som är bortom
finns nĺgonting nära!
O djupt nere i mig
i det som är nära
finns nĺgonting bortom
nĺgonting bortomnära
i det som är hitomfjärran
nĺgonting varken eller
i det som är antingen eller:
varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men nĺgonting annat!
Det enda som finns
är nĺgonting anat!
Det enda som finns
i detta som finns
är nĺgonting annat!
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är nĺgonting annat!
(O själens vaggsĺng
sĺngen om nĺgonting annat!)
 
O
non sens
non sentiens non
dissentiens
indesinenter
terque quaterque
pluries
vox
vel abracadabra
 
Abraxas abrasax
Sats motsats slutsats som bliver sats igen
Meninglöst
Overkligt. Meninglöst.
 
Och spindlarna spinder i tysta natten sitt nät
Och syrsorna filar
 
Om hösten

przekład Piotra Buczkowskiego pt. „Absentia animi”
w temacie Jesień przychodzi za wcześnie...

Gymnosofisten

Vad jag menar
vad jag vill
är någonting annat
alltid någonting annat -

Människans yttre (1) villkor:
Nu, här, bara detta, faktum
Människans inre (2) villkor:
När som helst, bara inte nu
var som helst, bara inte här
vad som helst, bara inte detta -

Vad är det då som jag vill? Vad är det jag manar?
Jag vet vad det är - och jag vet det inte!
Det har inget namn, ingen ort, ingen art
Jag kan inte ropa pĺ det, inte förklara det
Det är det som får namn när jag ropar
Det är det som får mening när jag förklarar
Detta är det - men innan jag ännu har ropat
Detta är det - men innan jag ännu förklarat
Det är det som ännu inte fått namn
Det som fått namn är inte någonting annat -
Det finns ett steg framåt innan jag tagit det
Det finns ett steg tillbaka när jag tagit det
Det finns ett steg åt sidan innan när jag tagit det
Det finns ett steg åt andra sidan när jag tagit det
Det finns strax över mitt huvud innan jag lyft det
och när jag lyft det finns det strax under min fot
Det är som den insekt svalan jagar i luften
Det är som den svala insekten jagas av
Det finns där jag fanns, det fanns där jag finns
Vem vet? Vem vet? Vem vet?
Detta är vad jag vet
stĺende här pĺ ett ben i kärret:

Helig är Herren Liv, helig är Herren Död
I kraft av Herren Nĺgonting Annat
den fyrahövdade gudomens bĺda profiler
i kraft av sin halvhet, i kraft av sin halva osynlighet
i kraft av det bortvända ansiktet
i kraft av Herren Nĺgonting Annat
osedd, osynlig, oförkunnad i skrifterna
ändĺ överallt nämnd fastän obenämnd
överallt känd fastän obekänd!

Ohelig ensam är Faktum
han som vänder sitt ansikte till oss
i kraft av de andra tvennes halva osynlighet i synlighet
dyrkad
som Herren Liv, som Herren Död
men helig, helig, ensam helig i kraft av sig själv är Herren
Herren Nĺgonting Annat!

Och ändå finns den största hemligheten
annorstädes bevarad
alltid annorstädes -

O häger, o stork, o flamingo
ni välvisa fåglar
stående här omkring mig i dagningens timma
bland vaknande blommor
stående här pĺ ett ben i kärret

(1) inre
(2) yttre

przekład Piotra Bukowskiego pt. „Gimnosofista”
w temacie Umysł i potęga myśli

Z tomu „Om hösten”, 1951

Elegi

Alltid hämtade jag inifrĺn trösten
alltid fanns där svalaste vatten för min törst
Mitt skygga, undanvikande liv
görna bytte jag det mot de glada barnens
mot deras som dansar vid havet
havet med undergĺngsskimmer och mĺnglans
Gärna bytte jag det
Men lever en sommar bara
och den som fladdrar fladdrar
och den som svärmar svärmar
och den som hĺller sig undan
skall hĺlla sig undan, och ingen kan byta
Den är skygg som vill vara en annan
Den är skygg som vill vara allt
Hur förstenad är hans undanflykt
Pĺ lavan hinner lavar växa
Hur het är hans förstening
En klippa är han i sin oöverkomlighet
Törst förnimmer han, av dagg är hans ansikte
Aldrig glömmer han flutit
Aldrig glömmer han jordens innandömen.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Elegia”
w temacie Elegia

En ros från Allmag (fragm.)

Kvald mellan ensamheter: den från havet
som är en inre ensamhet, och den bland människor
som är en yttre - sliten mellan hästar!
Och väljer jag den ena för den andra
bryter de ner mig skoningslöst, försätter
mig till denna tredje ensamhet, som är en öken
av dvala, fylld av kryddors heta dofter
absinthion och vildåsnor som flyr
så snabbt att efteråt man inte tror dem
ha varit mer än hägringar och ökenbilder
Vad gagn har jag av mina tiotusen?
Storkonungen är fjärran, landet ändlöst
reträtten obegränsad, fienden jag söker
jag själv och ingen annan. Aldrig skall
hans sköldar och hans lansar glimma fram
ur täta dammoln. Aldrig skall jag mista
min högra hand, än mindre detta huvud
och allra minst mitt hjärta. Vinna seger!
Kan någon vinna utan att förlora
det minsta av sig själv? Min skuld är oskuld.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Róża z Allmag”
w temacie Samotność

Z tomu „Strountes”, 1955





Ensam i natten

Ensam i natten trivs jag bäst
ensam med den hemlighetsfulla lampan
befriad från den påträngande dagen
böjd över ett aldrig färdigt arbete
patiencekortens kombinationer. Än sen
om aldrig denna patience går ut
Jag har natten på mig. Någonstans
sover en slump över korten. Någonstans
är redan en sanning en gång sagd
Varför då oroa sig? Kan den någonsin
sägas mer? I tankspriddhet
vill jag lyssna till vinden i natten
till korybanternas flöjter
och till de eviga vandrarnas språk

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „Samotny
w nocy” w temacie Samotność

Z tomu „Opus incertum”, 1959





Poetik

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna

przekład Zygmunta Łanowskiego pt. „Poetyka”
w temacie Czym jest wiersz?

Katter

En katt är inte en människa, säger du
inte en kristen –
Jag har sett många!
De lekte med sorken som sittande på
svansen pep emot
Sen lät de den gå
att dö för sig själv av chocken
utan annat men än små klomärken
och kärleksbett.

przekład Bolesława Faca pt. „Koty”
w temacie Sierściuchy

Ensam, ensam

Ensam, ensam, du kallar dig ensam -
men fursten av Emghion säger:
Jag älskade först Sheherazade
och sagorna
därnäst Dinarsad, hennes yngre syster
sedan dennas tjänsteflicka
sedan tjänsteflickans älskare, en nubier
och sedan dennes skoputsare
Och när jag låg där på knä
och slickade skosvärtan av hans fingrar
älskade jag dammet
Och jag söp in så djupt därav i lungorna
att allting svartnade för mig

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Samotny,
samotny” w temacie Samotność

Z tomu „En natt i Otočac”, 1961





* * *

Denna kväll i Pháliron
- des hautes glaces -
bilar rasande ut och in längs kustvägen
och Sjätte Fjottan illuminerad
speglande sina pärlrader av lampor
i det blanka, svarta vattnet
 
Långfredag
Grekerna fastar ännu
och jag ser vad dessa skepp liknar:
Ett slags lampöversållade karuseller
eller nöjesfält för teknokrater
vart och ett fyllt med elektroniska spelautomater
radions och radarns juke-boxes, ständigt svängande
 
Det är ännu långt till midnattsropet
och till midnattskyssen.

przekład Zygmunta Łanowskiego pt. „***[Ten wieczór
w Faleronie...]” w temacie Wiersze z podróży

Pallidula, nudula

Mina lemmar irrar
mina tankar är spridda
utan dig
Borta är du
som höll dem samman
Bränn mig, ja, bränn
lĺt elden piska
lĺt piskan slingra sig kring lemmarna
i stället för vilja

Jag är lagd vid en vägkant
Kvarlämnad, efterbliven
sĺsom en onyttig börda
lĺter jag tankarna irra
och lemmarna trevande
söka sig fäste
nĺgot att stĺ pĺ i leran, i myren
utan förtvivlan och utan hopp

Och du, var är du?
Hon säger: Främmande,
sĺ främmande -
pĺ en obestämd väg
eller en strĺle slingrande
här mellan ohöljda berg
av intigheter och entiteter
Och du, var är du
du efterblivne, du överblivne?

Bränn mig, bränn mig!
Jag vill söka att nĺ dig
högt i den högsta ĺngan
frĺn bĺlets vattensjuka
och väsande ved.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. ”Pallidula, nudula” w temacie
Pochodnie, świece, znicze – szymbolika ognia i poetyckie odniesienia

Z tomu „Diwán över Fursten av Emgión”, 1965





* * *

Djävulen är gud
och Gud är djävul.
och jag blev lärd
att dyrka dem båda
den ena på ett sätt
den andra på ett annat
men sätten var desamma
därför att båda befallde
Till dess jag lärde känna
Kärleken. en springa
mellan de båda kämpande
Kärleken, en strimma
av ljus mellan de blodiga läpparna
Den klyfta ur vilken
de utvalda inträda eł je
Likgiltiga de som dyrkar en Gud
Likgiltiga de som dyrkar en Djävul.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „***[Diabeł
jest bogiem...]” w temacie Za bramą piekieł...

Z tomu „Sagan om Fatumeh”, 1966





* * *

Enkel är födelsen:
Du blir du
Enkel döden:
Du är inte mera du
Det kunde ha varit omvänt
som i en spegelvärld:
Döden kunde ha fött dig
och Livet släckt ut dig
det ena såväl som det andra -
Och kanske är det så:
Ur Död är du kommen, långsamt
utplånar dig Livet.

przekład Zdzisława Wawrzynika pt. „***[Proste są
narodziny...]” w temacie „Okrutną zagadka jest życie”...

* * *

Du är din egen smärtas och din lustas vittne
In egen spegel och pi samma Ming i spegeln bilden
mer sammanflarade ea av varandra mer beroende
än några älskande. Hit tränger inte längre
larmet av riddarns kamp med draken . I din klyfta
är tystnaden, son är den evigt skådandes, jungfruns och mystikerns
den kärlek till dig själv som är osjälvisk.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „***[Ty jesteś świadkiem własnego
bólu i własnej żądzy...]” w temacie Motyw zwierciadła, lustra i odbicia

* * *

O, du min Älskade
Du som har en enda röst
och inte många

Jag går här fortfarande i grändernas larm
Söker min röst bland utroparna
som säljer vad som helst
låter dem köpa av mig vad som helst

Men bortom larmet
hör jag som från ett avlägset berg
din röst som kallar
och i vars famn jag skulle ha velat dö
En sång om mitt Öde, eftersom du blev borta
En evig vaggvisa blev du för mig.

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „***[O ty moja
Ukochana...]” w temacie Tęsknota

Z tomu „Vägvisare till underjorden”, 1967





Ensam i tysta natten (fragm.)

Ensam i tysta natten trivs jag bäst
Ensam med vägguret, denna maskin för icke-tid
Vad vet väl en metronom om musik, om takt
om det den är konstruerad att mäta. Dess ansikte
är blankt och uttryckslöst som en främmande gudabilds
Den gör mig medveten om relativiteternas oförenlighet
Liv kan inte mätas med död, musik inte med taktslag
Tid och takt är som det snäckskal eremitkräftan bor i
i vilket hon döljer sin nakna, krumma stjärt
och som hon efterliknar i pansaret på sina klor
Vem kan utröna denna livets dragning till död
Liv avsöndrar död omkring sig som till ett skydd
vars tjocklek ni vill mäta med klocka och metronom
men den som inte bär det döda skelettet utanpå
bär det inom sig. Hur frigöra liv? Hur nå extasen av liv?

Jag sänker mig till detta att flyta!
med en helt annan tid, med tidvattnet och strömmarna
och lika lite disputera med tiden som gräla med liv
Ur sådant alstras den orimliga tron på en nåd, en blixt
utanför livets faktiska villkor, ännu mera orimlig
därför att denna nåd inte betraktas som villkorslös
En villkorslös nåd, vem har njutit den?
De fallande atomernas nåd när de förenas
och bildar något nytt, nyskapat
utan att någon gud har sitt finger med i spelet
De gamla, de dödsrealistiska visa tänkte alltid på detta:
Ett hantverk, till sist bara ett avtryck av liv
en rispa av mejseln som deras jordiska livs hand höll
ty de signerade sällan, de flesta aldrig, men vad de lämnat
står sig än i listan av dem som vunnit mot tiden
den mest efemära av alla segerlistor. Jag ser för mig
leendet på en av de i persergraven stupade vattenbärerskorna
Leendet, dräkten, hennes lockar talar om hur villigt
med vilken prydnad hon bar det heliga vattnet på axeln
hur hon lämnat, namnlös, ett avtryck av liv
hur hon slagit tiden och segrat över gruset...

Allt detta sade mig den nattliga klockan som slår i mitt hus
Den tid jag mäter är ingen, den som gavs dig är allt.
Din tid är Vatten, jag är ditt vattenur.

przekład Janusza B. Roszkowskiego „Sam w cichej nocy”
w temacie Wiersze na różne pory dnia

Z tomu „En Röst”, 1973

* * *

Den som säger: Allt är Intet
skall du tillsäga mörkt
Intet är Allt, du vågar
tillägga meningslösheten mening
och av ord göra ord. Dra svärdet
där du ser stenen ligga, klyv dem
öknarna från varandra. Som en sten
skall stenen ligga, som ett svärd
skall din klinga klyva, som meningslöshet
skall din handling bliva. Intet
av vad jag sagt dig med ord har någonsin varit
mer än ord, världenes fyllnad och dess tomrum
allt skall förbannas utan att din förbannelse
råkar ordmakaren. Vad som aldrig ägt rum
är bara det som hänt dig förutan
Utan att röra ett finger bringar dig ödet
samman med vad som är öde ödet förutan
Stenar skall ligga, svärd skall vina
Utan att någon åkallar allt eller intet
utan att någon skapade då´et och nu´et
skall en gnista stå kvar av mötet
mellan två ögonpar, du skall vara
hela ditt liv skall finnas i detta Mellan
av Stenen som klövs av Svärdet som brast
Resten har inget namn eller värde, vilka namn på
händelser, gudar eller gudinnor du använder
Gnistan förstår du lika litet som någon fattar
en annans smärta. Ord, ord, ord, -
hör du de faller, som mörk atomsnö i rymd utan botten.
Stjärnan, gnistan blinkar. En tillfällighet är döden.
 
 18. 2. 1968

przekład Zdzisława Wawrzyniaka pt. „***[Temu, co mówi:
Wszystko jest Nicością...]” w temacie W zamieci słowa...

Inne wiersze Gunnara Ekelöfa w tematach:
Blaski i cienie małżeństwa, Samobójstwo w wierszach.../Wątki szekspirowskie
w poezji, Za bramą piekieł, czyli motyw diabła w poezji, Motyw twarzy/Obojętność,
Marynistyka, Poeci poetom, Wiersze na różne pory dnia, ŚmierćTen post został edytowany przez Autora dnia 05.10.14 o godzinie 09:35

Temat: Poezja skandynawska

Lauri Otonkoski (ur. 1959) – fiński poeta, muzyk i krytyk artystyczny. Ukończył studia muzyczne ze specjalnością gry na flecie w Akademii Sibeliusa w Helsinkach. Pisze recenzje muzyczne i literackie. Wydał tomy poezji: „Mutta kukaan ei tiedä” ( Ale nikt już nie wie, 1990), „Harmaan koiran rondo” (Rondo szarego psa, 1992), „Paossa” (Wygnanie, 1993), „Musta oli valkoinen,” (Czarne było białe, 1995), „Ahava” (1998), „Olo” (Życie, 2002), „Cameo, sinfoninen runo” (Cameo, poemat symfoniczny, 2005), „Harmi!” (Szkoda!, 2009). Wiersze Lauri Otonkoski tłumaczył na polski Łukasz Sommer. Ukazały się one w numerze monograficznym „Literatury na Świecie” nr 7/8 1998 (324-325), poświęconym współczesnej literaturze skandynawskiej.

* * *

Nawet kiedy błądził,
wiedział, że zdobywa po kawałku przyszłość,
którą pewien stary, zakatarzony wróżbita
wyśnił specjalnie dla niego
w swoich nocnych koszmarach.

* * *

Że też zdanie potrafi być
jak epileptyk wygięty w łuk.

Krytyk jest mu tak potrzebny,
jak ornitolog żabie.

Czasem tylko język trzeba przygryźć na pół.
Pomyśl o moście, o brzegach zapomnij.

* * *

Obowiązki księżyca: przesuwać się
i odbijać światło.

W mlecznobiałym blasku
we wschodniej części cmentarza
na gałęzi sterczącej nad powierzchnią morza wiewiórka,
nie zastanawia się, nie wspomina, nic nie planuje,
nie nosi w gruczołach
tej faustowskiej furii.

Słuchać nocnych hymnów, marszów żałobnych,
czy maszerować samemu?

* * *

Chmury w sierpniu wspaniale jak na szarym obrazie.

Co może wspominać artylerzysta w stanie spoczynku?
Jak dorastały dzieci, jak po twarzy przetaczały się kolejne lata.
Wielką, pustą ciszę przed bitwą i po bitwie.

Rozmazane kolory na kiepskim płótnie.
Wynosi się to na strych i zapomina.
Kiedy winnych jest zbyt wielu,

nikt już nie jest winny.

* * *

Cóż to za orficki topór roztrzaskał ramy,
rozpuścił kolory i słowa?

Skąd wziął się ten żar, w którym topnieją zegary,
który umożliwił ucieczkę czasu?

Niejeden zrobił już kilka brakujących kroków
z tej wyniosłej pustki w wiarę;
ten chaotyczny dygot musi się skończyć źle
albo i dobrze:
długą wędrówką
ku mądrości instynktów

* * *

A w końcu to, co w nas oddycha, znudzi się i odejdzie
odejdzie inną drogą, ku innym świętom, i po sobie
nie sprzątnie, tylko niespodziewanie otworzy drzwi,
taniec skończy się raptem, jak opera, wojna
albo zima w naszych oczach.

I kiedy już znudzi się i odejdzie to, co w nas oddycha,
wtedy już nie będziemy młodzi,
wtedy już nawet
nie będziemy starzy

z tomu „Harmaan koiran rondo”, 1992

przełożył Łukasz SommerKrzysztof Adamczyk edytował(a) ten post dnia 18.01.11 o godzinie 11:44

Temat: Poezja skandynawska

Ann Jäderlund (ur. 1955) – poetka szwedzka, autorka tomów wierszy: „Vimpelstaden „ (1985), „Som en gång varit äng”” (1989), „Snart går jag i sommaren ut” (1990), „Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet, himlen är förgylld av solens sista strålar” (1992), „mörker mörka mörkt kristaller” (1994), „Kalender röd Levande av is” (2000), „Blomman och människobenet” (2003), „I en cylinder i vattnet av vattengråt” (2006), „Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” (2009).
Pisze też książki dla dzieci: "Ivans bok" (1987), "Iris bok" (2002) i sztuki sceniczne: "Salome" (1995).
Otrzymała wiele prestiżowych nagród literackich, m. in.: Aftonbladets litteraturpris (1992), Erik Lindegren-priset (1992), Sveriges Radios lyrikkpris (1994), Göteborgs-Postens litteraturpris (1998), De Nios stora pris (2003), Gerard Bonniers lyrikkpris (2004), Doblougprisen (2004), Bellmanprisen (2009).
Jedyne, jak dotąd, polskie przekłady wierszy Ann Jäderlund publikowane były w „Literaturze na Świecie” nr 7-8/1998.

* * *

Słońce wschodzi tuż po nocy
Nisko w drzewa nagi konar
Nagi jasny brąz konary
Tylko drzewa w mym widzeniu
Tuz po nocy parę godzin
Kilka wąskich ścieżek w korze
Nagie płaty słońce świt
Mają całą noc za sobą
Trochę wody ptaków głos
Po calutkiej nocy dźwięk

* * *

Jezu chodź do stołu jemy
Przy okrągłym stole jemy
Miękkie ciepłe w bok spojrzenia
Cicho jest przy stole jemy
W bok spojrzenia ciepłe cicho
Chleby białe chleb umarli
Ciche białe chleby cicho
Niżej nogi w ruchu martwi
Stół pod spodem nogi cicho

* * *

Cienie w ruchu do talerza
Ponad brzegiem żółtość słońca
Miękkie brzegi cienie w ruchu
Do talerza mięsa ciemnych
Miękkich tępych szarych brzegów
Słońce cienie mięsa brzegi

* * *

Deszcz już pełza tuż przy liściach
Wody jasne barwy krople
Będą tylko ciężkie liście
Ciężkie aż do ziemi krople
Tuż przy twarzy głaszczą tylko
Ciężki powiększony kolor
Ciężkie żółtożółte tylko
Nie ma tu kierunku światła
Kłuje pełza kolor żółty
Pełza tuż przy oku blisko
Ciemne grube żyły kolor
Tuż przy oku blisko blisko

* * *

Płacz nadchodzi wpierw grudkami
Hen pod niebem drzew korony
Trawa strzały tkwiące w szyi
Nagle wszystko nieruchome
Co zmęczone przy mnie blednie
Cienie szyi cienkie liny
Coś za każdym zakamarkiem
A nad głową widzę jak
Przeciągają silne prądy
Drzew korony albo więcej
Silny ruch różnica poziom
Tu przygnane jasne chmury
Jak ty liżesz moją rękę
Może jeszcze chcesz zapłakać
Nie chcę zostać wywyższona
Trawa gnie się pod mistyką
Lub twarzami które widzę
Proszę można znowu patrzeć
Przypomni się gdy zapłaczę
Nie ma większego znaczenia

* * *

Woda jasne liście cisza
Tafla prawie się nie błyszczy
A to tylko woda ciężar
Woda bez kolorów cisza
Oto kamień na dół spuszczam
Dłonią ponad taflą ruszam
Cisza pod kamieniem nic
Dalej tam w tym mroku nic

* * *

Ponad brzegiem spływa światło
W dół do wody słońca żółty
Czysty zgięty żółty promień
Morze w dole kłuje ślizga
Ślizga promień żółto błyszczy
Czyste światło w dół promieniem
Żółte słońcem żółto błyszczy

* * *

Słońca wątły promień w ruchu
Nad drzewami nagi konar
Tylko drzewa w mym widzeniu
Oraz ptaki nagi konar
Bez dna ciemne modre oczy
Wodne dźwięki skrzydło w ruchu
W ruchu wolnym konar chyli
Zbrązowiałe suche liście

z tomu „mörker mörka mörkt kristaller”, 1994

przełożył Wojtek ChudobaTen post został edytowany przez Autora dnia 29.07.13 o godzinie 07:21

Temat: Poezja skandynawska

Harry Martinson (1904-1978) – poeta, pisarz, dramaturg, eseista, rysownik i malarz szwedzki, laureat Nagrody Nobla w dziedzinie literatury za 1974 rok, którą otrzymał za „twórczość, w której jest wszystko - od kropli rosy po kosmos". Urodził się w Jämshöng
w południowo-wschodniej Szwecji, w pobliżu morza i portu. Jego ojciec, kapitanem marynarki, zmarł na gruźlicę, kiedy Harry miał 6 lat. Wówczas jego matka porzuciła go wraz
z licznym rodzeństwem, wyjeżdżając do USA w poszukiwaniu pracy. Harry wychowywał się
w rodzinach zastępczych oraz ośrodku wychowawczym dla chłopców, skąd często uciekał, prowadząc włóczęgowski tryb życia. W wieki 16 lat, po kolejnej ucieczce z ośrodka wychowawczego, zaciągnął się na statek. Był majtkiem, palaczem i trampem na statkach towarowych. Pływał do Afryki, Chin, Indii i Ameryki Południowej. Przez jakiś czas pracował też jako robotnik portowy w Chinach i Indiach, wypasał bydło w Argentynie i pracował na brazylijskich plantacjach kawy. Wiosną 1927 roku z powodu wykrytej gruźlicy i malarii wrócił do Szwecji, poznając po drodze smak ubóstwa i bezdomności. W tym czasie zaczął pisać wiersze, które drukował w prasie pod pseudonimem „Martin”. Wtedy też poznał w redakcji pisma „Den Arbetslöse” (Bezrobotny) Artura Lundkvista, który wywarł duży wpływ na jego dalsze życie. W 1929 roku publikuje swój pierwszy tom wierszy „Spökskepp” (Statki-widma). Wkrótce ukazują się dalsze: „Nomad” (Nomada, 1931) i „Natur” (Natura, 1934). Tomy te zostały dość chłodno przyjęte przez krytykę, która zarzucała poecie manieryzm. Oprócz poezji, uprawiał też twórczość prozatorską i malarstwo. W latach 1939-1940 brał udział jako ochotnik w wojnie fińsko-sowieckiej. W latach 40-tych Martinson przeżywał szczytowy okres swojej twórczości i uznania zarówno jako poeta, pisarz i malarz. Wtedy opublikował tomy poezji „Passad” (Pasat, 1945), „Cikada” (Cykada, 1953), „Aniara” (1956) i „Vagnen” (Wóz, 1960) – uważane za najbardziej wartościowe w jego dorobku. Potem nastąpił jednak czas krytyki, co spowodowało 10-letni okres milczenia poety. Ostatnie jego utwory ukazały się
w tomach: „Dikter om ljus och mörker” (Wiersze o świetle i mroku, 1971) i „Tuvor” (Kępy, 1973). W 1974 roku Martinson został uhonorowany najbardziej prestiżową nagrodą literacką – Nagrodą Nobla, którą otrzymał razem ze szwedzkim prozaikiem Eyvindem Johnsonem. Paradokslnie, zamiast słów uznania obu laureatów spotkała ostra krytyka. Krytykowano ich m. in. za to, że ich utwory były mało znane za granicą oraz za rzekomy protekcjonalizm, ponieważ obaj byli członkami Szwedzkiej Akademii, przyznającej Nagrodę Nobla. Cierpiący na depresję Martinson nie zniósł tej kolejnej fali krytyki. W 1978 roku, przebywając na leczeniu w sztokholmskim szpitalu, popełnił samobójstwo poprzez dokonanie nożyczkami seppuku. Pozostawił po sobie jeszcze cztery tomy wierszy, które ukazały się pośmiertnie: „Längs ekots stigar” (Wzdłuż ścieżek echa, 1978), „Doriderna” (Dorydowie, 1980), „Bollesagor” (Baśnie Bollego, 1983) i „Ur de tusen dikternas bok”
(Z księgi tysiąca wierszy, 1986).
Na język polski przetłumaczono: powieść biograficzną Droga do Klockrie Tłum. Maria Olszańska. Wyd. Poznańskie, Poznań 1972; Poezje wybrane. Wybór, przekład i opracowanie Leonard Neuger i Janusz B. Roszkowski. Ludowa Spółdzielnia Wydawnicza, Warszawa 1995
oraz wiersze i fragmenty powieści "Droga do Klockrie" w tłumaczeniu Anny Topczewskiej
i fragmenty powieści "Kwitną pokrzywy" w tłumaczeniu Katarzyny Łuczywek-Ottosson
w „Literaturze na Świecie” nr 5-6/2005. Wiersze Harry'ego Martinsona ukazały się ponadto
w antologiach: W sali zwierciadeł Antologia poezji szwedzkiej (1928-1978. Pod red. Zygmunta Łanowskiego. Wyd. Poznańskie, Poznań 1980 oraz Na najdalszym skraju morza. Antologia szwedzkiej poezji morskiej XX wieku. Pod red. Zygmunta Łanowskiego. Wyd. Morskie, Gdańsk 1984, a także w periodyku "Zwoje" (The Scrolls) nr 1 (42)/2005.

Z tomu „Spökskepp”, 1929

* * *

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldels hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „***[Czy widzieliście statek
węglowy, który wydostał się z huraganu...]” w temacie Marynistyka

Z tomu „Nomad”, 1931





Barndomens skog

Barfot från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

przekład Anny Topczewskiej pt. „Las dzieciństwa”
w temacie Dzieciństwo

Kol

Kommen ned till passaderna
och frågen oss något om Durhamkolen!
Frågen oss vad de äro värda
när barometern faller som ett åskslag
och det gäller hinna in i Magellan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter
som en havseldare smeker och vårdar
som om de vore brödfrukter –
given oss dem idag
när den djävulska algirstybben pyr i våra ugnar
och vi få arbeta som djur
medan ångan bara tynar i tröstlösa världsresor.

Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter,
kvinnolemmar, bröd –
men räcken en världsskyffel över havet
med Durhamkol!

Kommen till oss vi primitiva älskare!
Vi primitiva älskare av Durhamkol.

przekład Leonarda Neugera pt. „Węgiel”
w temacie Kruszce i minerały

Saga om Asien

I tigerns hopknipna käft
såg Karmas son en vattenlilja vippa,
och vatten rann från morrhåren
och aporna ropte: se den!

Då lyste vattenliljan till
som en sprattlande sökarlykta över djungelkällans mörker
och fäste sitt frömjöl på morrhårens stavar
och reste bort med tigerns tåg.

Hon försvann ej i det stora vilda Asien.

I lianernas kablar sjunger hennes rykte
och aporna lyssna: hallå! hallå!
vid ett rytande som gick genom märg och ben
blev hon sådd i norra Burma!

przekład Leonarda Neugera pt. „Baśń o Azji” w tematach: W świecie baśni,
legend i mitów oraz Buddyzm i kultura Dalekiego Wschodu

Z tomu ”Natur”, 1934

Det är ny afton...

Det är ny afton, lilla strå
och vinden är färsk från evigt hav.
Månuppgångarna bakom molnen äro aldrig lika
om man räknar i alla tider.

przekład Leonarda Neugera pt. „Jest nowy wieczór...”
w temacie Wiersze na różne pory dnia

Fjärilen

Född till att vara en fjäril
fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ner bakom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.

przekład Leonarda Neugera pt. ”Motyl” w temacie
Owady są wszędzie...

Noshörningen

Jag var som grå granit.
Jag var född till att vara ett jättesvin
med pansarläder och två noshorn
vid Pjonka Vabanda.

Jag åt färskgräs, vattenbambuskott
och flodmusslor.
Rusade mot alla som kom,
som ett lokomotiv.

De skrek på skämt: se ett savannernas lokomotiv!
Jag dödade dem i pansarskräck, i pansarrädsla.
Jag visste inte vad lokomotiv var
men jag förstod att jag måste vara ett lokomotiv.
Lokomotivet vid Pjonka Vabanda.

Rusade mot dem vid Ptjom banna
där flamingos vinkade bort flugorna
som stickande besökte mina små ögon.
Rusade mot dem vid Djam Bvabamu
där skallen av en oryxantilop
borrar sitt korkskruvshorn i jorden.
Rusade mot dem vid Njamkan ganza
där gyttjan pöser ur floden som ur beckkällor.

Rusade mot dem med hela
min blytunga kropps block, min genomhårda, digra
pansarfetma:
tog dem på pannhjälmen,
- deras skrik stack som spjut i mina öron -
tog dem på min näsrots grova
dödskliande yxa.
klöv dem med min vassa klippas tunga hugg
-fylld av skräck för dem!
Ja, fylld av skräck för dem!
Vid Ptjom Banna!
Vid Djam Bvabamu!
Vid Njamkan ganza!

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Nosorożec”
w temacie Zwierzęta w ZOO i nie tylko tam

Z tomu „Passad”, 1945





Enbusken

Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han bruka borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det karjaste härdar han ut,
men doftar ändå,har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan stora stenar i Thule.

przekład Leonarda Neugera pt. „Jałowiec” w temacie
Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa...

Ollonborrarna

Sommarkvällens himmel är som en vacker ögonvita.
Dovt dra ollonborrarna
med långa brummanden förbi.

När någon gång de landa
ser du deras gammalmodigt underliga prakt,
täckvingarnas dämpade gröngyllne glans
som av indisk mässing.

przekład Bolesława Faca pt. „Chrabąszcze”
w temacie Owady są wszędzie...

Z tomu „Cikada”, 1953





Multnande stuga

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner.
Det ryggbrutna taket har fallit in i huset.
Stigen är bara ett band av gräsmark där ingen längre kommer.
Men enbusken och stenen ha flyttat närmare varandra.
De ska gifta sig om hundra år.

przekład Leonarda Neugera pt. „Rozpadająca się chata”
w temacie Ruiny - dosłownie i w przenośni

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Noc czerwcowa”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Göken

Våren höres i skog
och alla som heter Otto
tror att göken ropar på dem.
Men göken håller bara auktion
på sitt eget konkursbo.
Snart skall han utackordera sin son.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Kukułka”
w temacie Los i przeznaczenie

Skogsdikt

Solen lämnar skogen
genom den västligaste gläntan
och berget kallnar sakta.
En taltrast försöker förklara vad som sker
men skogsduvan får ett anfall av upprörd sorg.
Hon klagar dovt och länge som en änka.
Hon visar med vingen utåt myren
där solen sakta sjunker som i gungfly -

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Leśny wiersz”
w temacie Chodzę lasem, zostawiam nie ślady, lecz tropy...

Z tomu „Aniara”, 1956





2.

Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot zenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
En ren rutinstart utan äventyr,
en vanlig gyromatisk fältavlösning.
Vem kunde ana att just denna färd
var dömd att bli en rymdfärd helt för sig
som skulle skilja oss från sol och jord,
från Mars och Venus och från Doris dal.

5.

Piloterna är lugnare än vi
och fatalister av det nya slag
som bara tomma rymder kunnat forma
ur skenbart oföränderliga stjärnors
hypnos på människosjälens lust för gåtor.
Och döden ingår bara helt naturligt
i deras schema som en klar konstant.
Men ändå ser man nu på sjätte året
hur även de ser ner från skräckens brant.

I något obevakat ögonblick, men välbevakat
av mig som läser deras anletsdrag
kan sorgen lysa som ett fosforsken
ur deras spanarögon.
Hos kvinnliga piloten syns det klarast.
Hon sitter ofta stirrande i miman
och efteråt blir hennes vackra ögon
förändrade. De får en gåtfull glans
av otydbarhet, ögats iris

13.

På sjätte året Aniara drog
med oförminskad fart mot Lyrans bild.
Chefsastronomen höll ett föredrag
för emigranterna om rymdens djup.
I handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.

Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går .
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

*

Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från mimahallen till de röda ljusen
till danssalongen, finner Daisi där.
Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång i ett hårigt sköte
där dödens kalla klarhet inte är.
Där finnes livet kvar i Mimas salar
i Daisis sköte lever Doris dalar
när i varandra utan köld och fara
vi glömmer rymderna kring Aniara.

53.

Spjutet

På elfte året fick vi se en syn;
den smalaste, den magraste av syner:
ett spjut som rörde sig i Universum.
Det kom från samma håll som vår goldonder
och böjde inte av men höll sin bana.
Dess hastighet var större än goldonderns,
med följd att spjutet
snabbt drog bort ifrån oss.

Men efteråt satt vi i grupper länge
och talade uppjagat med varandra,
om spjutet, om dess väg och om dess ursprung.
Men ingen visste, ingen kunde veta.
Någon gissade, men ingen trodde.
Det var på något sätt ej till att tro på,
var meningslöst som föremål för tro.
Det bara flög igenom Universum.
Tomhetens spjut gick meningslöst sin bana.
Men ändå hade denna syn
en makt att ändra hjärnorna hos många:
Tre blev galna, en tog livet av sig.
Och ännu en begynte med en sekt,
en skrikigt torr, asketiskt tråkig skara,
som länge bråkade i Aniara.

Så träffades vi lika fullt av spjutet.

79.

Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.

85.

Galaxen svänger runt
liksom ett hjul av upplyst rök
och röken det är stjärnor.
Det är solrök.
I brist på andra ord vi säger solrök,
har du fattat.
Jag menar, att språken inte räcker
till vad den synen innerymmer.

Det rikaste av alla språk vi känner
xinombriskan har tre miljoner ord,
men den galax du blickar in i nu
har mer än nittio miljarder solar.
Har någon hjärna ens behärskat alla orden
i Xinombras språk.
Ingen enda.
Då fattar du.
Och fattar inte.

100.

Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.

Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.

103.

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav.

Med oförminskad fart mot Lyrans bild
i femton tusen år goldondern drog
likt ett museum fyllt av ting och ben
och torra växter ifrån Doris skog.

Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.

Vid mimans gravplats stupade i ring
till skuldfri mull förvandlade vi låg
förlossade från bittra stjärnors sting.
Och genom alla drog Nirvanas våg.

Części: 2, 5, 79, 100 i 103 w przekładzie Zygmunta Łanowskiego
i części: 13, 53 i 85 w przekładzie Janusza B. Roszkowskiego
w temacie Gwiazdy, planety, kosmos w poezji...

Z tomu „Gräsen i Thule”, 1958





Granarna ljusa

En tid i juni står granskogarna salladsljusa;
överfulla av guldgröna årsskott
lyser de gladare än lövskogarna.
Då doftar av vårlig mjällhet
den yttersta grankvisten i kådans ungdom
innan den hårdnar till granris, gravris.

Ljus är den tid då granen pryder sig själv.
Då granen själv står i högtid med ljusa kläder.

przekład Leonarda Neugera pt. „Świerki jaśnieją”
w temacie Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa...

Skogskällan

Skogskällan
som håller sig dold bland ormbunk
frågar månen om han
inte kan stanna kvar någon tid i den runda spegeln.
Men månen ska tyvärr bort och
medverka vid en fest.
Han nämner ett namn med sin sneda mun
men just då susar skogarna.

przekład Anny Topczewskiej pt. „Leśne źródło” w tematach: Chodzę lasem,
zostawiam nie ślady, lecz tropy... i Motyw źródła w poezji

Kallnade sommar

Vinden drar strävare genom ekarnas höst.
Svalkan smittas långsamt av kölden.
Skuggan som nyss var behaglig
förmår inte längre att vara de resandes vän.

przekład Leonarda Neugera pt. „Stygnące lato”
w temacie Szukanie lata

Li Ti's råd

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.

przekład Leonarda Neugera pt. „Rada Li Ti”
w temacie Buddyzm i kultura Dalekiego Wschodu

Snövit (fragm.)

2

Vita snö
varför så vit
över blodsolkig värld?
Varför täcker du allt?
Jag sjunger om dig
som om en förfalskande snö.
Värnlöst faller du.
Värnlöst samlar du renhet åt marken
ur isblåa moln.

Renhet så långt man ser.
Men ingenting svarar idag
mot denna snövita skog
så nystruket ren
skönt klädd för symbolernas rike.
Hemlösa vita snö.

przekład Leonarda Neugra pt. „Suita śnieżna – 2”
w temacie Zima

Z tomu „Vagnen”, 1960





Folksagehimmel

Nattvinden driver ihop folksagehimlar,
månsilvrade skyar
krulliga och tusenmila.
Nu öppnar många gamla böcker sina skrin.
Allt är orimligt och välbekant.
Vandra till skogsberget.
Läs dig bort till dessa skyar medan tid är.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Niebo ludowych bajd"
w temacie W świecie baśni, legend i mitów

Jätten

Han sitter i urtidsporten av sten och petar sina tänder.
Han har ätit människor.
Omkring honom sitter hans småfolk.
Det är en myriad av dem på avsatserna
men de flesta har han i magen.
Han trummar sig på magen och förkunnar krig.
Han stryker sig på magen och förkunnar fred, han är mätt.
Runt omkring honom flyger fåglar,
hans anfallsörnar, hans spanargamar.
En stad betraktas som en stek, eller en åtel.
När en stad är mör tar han den.

Han talar om framtiden.
Den skall bli storartad, stark och kraftig.
Den skall växa till och få stora städer.
Varje sådan stad skall med tiden bli mör,
en mör stek åt hans son.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Olbrzym”
w temacie O smokach i innych potworach

Jultomten

Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamla mysaren
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och tränger storstövlad och med våld in i allas hjärtan.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Święty Mikołaj”
w temacie Wiersz na taki dzień, jak dzisiaj

Z tomu „Dikter om ljus och mörker”, 1971





Tveklyvnad

Din lystnad till frid och din längtan till rörelse, oro
sjunger fientlig duett genom livet av våg och dal.
Vad är att leva för? Ingenting alls och ändå allt.
Vad är att dö för? Detsamma.
Dessa olyckliga ögon såg mer än de kunde ordna,
dessa lyckliga ögon såg med ett ärvt förtroende
tingen raka och runda, träden med rötter och kronor.
Strömmen och flykten och krälandet, en lyckoblandad undergång.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Rozdwojenie”
w temacie „Okrutną zagadką jest życie”...

Fågeln i Fenixklockan

I

Det finns så många slags klockor och tider
Flest och säregnast är de minsta,
de nästan oändligt små,
med oändligheten omvänd
in mot minusdigneteterna.
Här tickar de klockorna
som kan gå utan att alls ticka,
i ofattbart små rum med egna gökur,
där den minsta göken gal stumt men jublande.
Han slår ut sina ljusfjädrar, fäller dem samman,
slår ut dem och flyger runt.
Kalla honom om du vill den minste av Fågel Fenix släkte.

Så är fågeln som bara skenbart kan förstöras,
men bevarar sig själv tvärsigenom bålet,
ty bålet var inte av hans sort.
Han bevarar därför sitt mysterium.
Så kan undret inte bara ske,
men bibehålla sig.
Detta är spektralvingarnas hemlighet.

II

Den flyger runt i sin klocka
och klockan är rymlig,
nästan som en väldig sal
med högt till tak och till golv.
Roterande tak, roterande golv,
sfärer med rörliga valv och spinn
och klockan går och går
med Fågel Fenix i lätta vingslag.
Han lever och flyger
mitt inne i tingens natur
i undrets sal
i atomernas inre.

Där är han ställets genius,
genius loci.
Han flyger jämt och ljusrent. Han flaxar aldrig.
Han flyger i de minsta rummen.
Han är fri.
Han flyger alltid
den outtröttliga flykten i tjänande jubel.
I hans klocka finns ingen leda vid tiden.
Han känner ej leda.
Han lever av ljusets tjänande lust.

przekład Janusza B. Roszkowskiego pt. „Ptak
w zegarze Feniksa” w temacie Czas, zegary...

Z tomu „Tuvor”, 1973





* * *

Spindeln på spindelns sätt
äter sin torftiga rätt
spindlarnas enkla kost
flugor från vår till frost,
spelar på dallertråd
om vad en spindel har råd
med att spendera åt sig
här mitt i arters krig,
övar i solig dag
flugfångstens harposlag.

przekład Leonarda Neugera pt. „***[Pająk na sposób
pajęczy...]” w temacie Owady są wszędzie...

* * *

I dag kastar lönnen sin brinnande kappa
i stormregn som utsläckte sommarens glöd.
Och kallnande stormar på dörren klappa
De ropa att grönskan hos gräset är död.

Med lövmoln i famn far den glada orkanen.
Den skyndar förbi klädd i flammande blad.
Den fäller på åsen den tungsinta granen
det mörkaste tornet i skogarnas stad.

przekład Leonarda Neugera pt. „***[Dziś klon rzuca swoją
płonącą kapotę...]” w temacie Jesień przychodzi za wcześnie...

* * *

Senhöstregnet far genom svartnande slånsnår.
De river emot som de kan
på åkerns lilla granitkobbe.
Där stenröset kalnat fram
silar den vinande med sina taggris
de allt kallare rengnens november.

przekład Leonarda Neugera pt. „***[Deszcz późnojesienny
przeciąga przez sczerniałe gęstwiny tarniny...]” w temacie
W czasie deszczu nudzą się dzieci, ale nie poeci

Z tomu „Längs ekots stigar”, 1978





Längs ekots stigar

Längs ekots stigar tillbaka.
Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin.
Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar.
Om andra sammanhang och tillstånd talar de.
Medan du lyssnar till deras tal
formar de något som förändrats också av dem
stavar på ett språk än längre borta
i ännu ett av skrinen
i de sju skrinens berg
tusen och tusen år före Babylon.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Wzdłuż
ścieżek echa" w temacie W zamieci słowa...

Gå i båt

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.
Då ska matrosen vara med,
skrämd och blottställd, men beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finnes en okänd ö.

Z tomu „Doriderna”, 1980





* * *

Nu vill jag sjunga för mitt öra
och ber det lyssna till en röst
som sänker sig att ej förstöra
det språk jag samlat in till tröst.
Till tröst för livet och för döden
jag viskar lyhördhetens pris
var gång när språkets syndaflöden
med storm förrycker andens bris.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „***[Teraz chcę
śpiewać do swojego ucha...]” w temacie Zaśpiewam ci pieśń

* * *

Var finns klartexten.
Det är denna jag söker.
Den som stämmer
men ändå ger sång.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „***[Gdzie się znajduje
jasny tekst...]” w temacie Zaśpiewam ci pieśń

Z tomu „Ur de tusen dikternas bok”, 1986





* * *

Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.

Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig vingbredd
utspänd över åren

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Widzieć swoje życie
jako stos kamieni...” w temacie Człowiek i jego charakter

Allt vill levas...

Själva livet hinner ingen med.
Det medium vi kalla tiden bestämmer över liv och död.
En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,
det vore paradisets stora dag till skänks i mogenhetens klara år.

Men tiden hindrar tidlöshetens dag
och alla livets gröna ängar, sommarns gröna timmar
bli levande begravda här
emedan tiden ligger alltför nära,
med bråda missunnsamma år.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Wszystko będzie żywe...”
w temacie „Okrutną zagadką jest życie”...

* * *

Det hände i de ljusa nätterna,
de svala vita svanorna
som sommaren lägger mellan sina dagar.

Djupt i viken låg en bleknad måne
krökt om sländans sävrugg med sin skära.

przekład Anny Topczewskiej pt. „***[Działo się to, kiedy jasne noce...]”
w temacie Wstrzymaj się chwilo, jesteś tak piękna!...

Inne wiersze Harry'ego Martinsona w tematach:
Marynistyka, Poezja i malarstwo, Motyw wiatru w poezji, Owady są wszędzie..., Szukanie lata, Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa..., Pierzaści bracia mniejsi, Rzeki, potoki, strumienie..., Buddyzm i kultura Dalekiego Wschodu, O rybach i innych mieszkańcach wód, Między zyskiem a stratą, Czym jest wiersz?, Ucieczki, Świat dachów, Jesień przychodzi za wcześnie.../Kalendarz poetycki na cały rok, s. 6, s. 14,
Niepokój, Apokalipsa i eschatologia (motyw końca świata i sądu ostatecznego w poezji), Wiersze na różne pory dnia, Stepy, prerie, połoniny...Ten post został edytowany przez Autora dnia 06.12.19 o godzinie 18:01

Temat: Poezja skandynawska

Mirkka Rekola (ur. 1931) – współczesna poetka fińska. Urodziła się i wychowała
w Tampere w pobliżu jednego z dwóch znanych jezior, nad którymi leży to miasto. Jej ojciec był dziennikarzem miejscowego dziennika, matka – nauczycielką w szkole podstawowej. Studiowała na Uniwersytecie w Helsinkach literaturę, filozofię i historię sztuki. Debiutowała w 1954 roku tomikiem pt. „Vedessä palaa” (Woda się pali). Dalsze jej tomy wierszy to: „Tunnit” (Godziny, 1957), „Syksy muuttaa linnut” (Jesień przenosi ptaki, 1961), „Ilo ja epäsymmetria” (Radość i asymetria, 1965), „Anna päivän olla kaikki” (Niech dzień będzie wszystkim, 1968), „Minä rakastan sinua, minä sanon sen kaikille” (Kocham cię, wszystkim
to mówię, 1972), „Tuulen viime vuosi” (Ostatni rok wiatru, 1974), „Kohtaamispaikka vuosi” (Rok spotkania, 1977), „Kuutamourakka” (Światło księżyca, 1981), „Puun syleilemällä” (Obejmując drzewo, 1983), „Silmänkantama” (Zasięg wzroku, 1984), „Kuka lukee kanssasi” (Kto czyta z tobą, 1990), „Taivas päivystää” (Niebo jest na telefon, 1996), „Vesi on maailman muisti” (Woda jest w świecie pamięci, 2007).
Twórczość poetycka Mirkki Rekoli uważana jest za trudną w odbiorze. Dlatego dopiero
w latach 90-tych zaczęła docierać do szerszego kręgu czytelników. Jej wiersze tłumaczono na angielski, niemiecki, francuski, szwedzki i polski (Łukasz Sommer). W 2000 roku poetka otrzymała tytuł doktora honoris causa Uniwersytetu w Helsinkach.

Mgła

Mgła spowija okolicę.
Czy słyszysz jeszcze mój głos?
Nie rozumiem drzew.
Próbują nas łapać za włosy.
Słyszę, jak na głowę spada ci gałązka.
Spójrz do tyłu:
czy i ja niosę coś na plecach?

z tomu „Vedessä palaa”, 1954

Wiersz jest też w temacie Popatrz na mgłę,
ileż cudów ukrywa...

* * *

Trzeba mówić tak,
jak gdyby moje słowa
ciągle dźwięczały,
a ty odpowiadałbyś na wszystko komuś obok
na tym wietrze,
co wieje od samego początku
nad nami i wokół nas, bez ustanku oto jesteśmy
i tacy z nas rówieśnicy,
że moglibyśmy krzyczeć jednym głosem.

* * *

Pamiętasz łosie, co szły
w stronę słońca
a mimo to ciemniały,
pamiętasz śmierć w żółtym drzewie
i knot świecy,
ale to wszystko nudzi cię już, jak skała,
od której odpychasz się, ruszając w szeroki świat.

z tomu „Syksy muuttaa linnut”, 1961

* * *

Spójrz, jaka wysoka jesień, a jaki niski kot.
Ogród jest tu jak połówka księżyca.

Chciałbyś sam zerwać sobie jabłko;
mam cię podnieść, czy przygiąć gałąź?

z tomu „Ilo ja epäsymmetria”, 1965

* * *

Noce nie są już ciepłe,
czarna porzeczka ma chłodny smak,
szczur wodny pływa szybciej,
w mieście gęstnieją światła.
Nad dachem zakołysał się świerk.
Nie mogę opędzić się od myśli,
że o czymś zapomniałam.
Od wschodu słychać pociąg, od południa krzyk sowy.

* * *

Dworzec, wpół do piątej.
Słońce już czerwone,
koło poczty wielki stos „Helsingin Sanomat”.
Przystaję, czytam nekrologi.
Na postoju taksówek zadzwonił telefon, nikt nikt nie odbiera,
od mostu nadchodzi staruszek,
bez ustanku kiwa głową:
już się przywitał, już pożegnał
i idzie dalej.

* * *

Z kraju, z którego poczta idzie dłużej
niż wraca się samemu,
dostałam kartkę od samej siebie, spójrz:
zbocza gór, błękitne wody,
wieża z kopułą i mnóstwo twarzy.

z tomu „Anna päivän olla kaikki”, 1968

* * *

Mijają pory roku.
Czuję się tak, jakbym już przekroczyła
granicę niepamięci.
Tak samo wygląda podróż przez mój kraj:
światło nocy, ciemność dnia
i szreń, co trzyma jeszcze w marcu.

* * *

Ja też podróżuję
bez ruchu.
Tylko wierzbowe pyłki
wędrują po wagonie
tam i z powrotem, tam i z powrotem.

* * *

Moi rodzice chcieli spać,
kiedy jako dziecko
opowiadałam im
o tym, jak ich łóżko pędzi poprzez pustkę
i że kiedy w oknie widać małe gwiazdki,
ich łóżko
mknie pośród nich.
Naciągali wtedy kołdrę na uszy
i odwracali się na drugi bok,
tak jak ta ziemia,
kiedy chce odpocząć od światła.

z tomu „Minä rakastan sinua, minä sanon sen kaikille” , 1972

Wszystkie wiersze przełożył z fińskiego Łukasz SommerMarta K. edytował(a) ten post dnia 13.04.11 o godzinie 02:46

Temat: Poezja skandynawska

Tomas Tranströmer (1931 - 2015) – najwybitniejszy współczesny poeta szwedzki. Urodził się
w Sztokholmie, jego ojciec był dziennikarzem, a matka nauczycielką. Rodzice jednak szybko się rozwiedli i Tomas rzadko widywał się z ojcem. W dzieciństwie spędził kilka lat na wyspie Runmarö na Bałtyku, co znalazło później odzwierciedlenie w jego twórczości, zwłaszcza
w poemacie „Östersjöar” (1974) oraz we wspomnieniach „Mig ser Minnena” (1993). Już jako chłopiec wykazywał szerokie zainteresowania, m. in. muzyką, malarstwem, poezją, ale też architekturą i naukami przyrodniczymi. Wiersze zaczął pisać w wieku 13 lat, kiedy uczył się
w Södra Latin School w Sztokholmie. Ukończył studia psychologiczne i przez wiele lat pracował w swym zawodzie, m. in. w środowisku młodocianych przestępców, narkomanów
i osób niepełnosprawnych. Jednocześnie uprawiał twórczość literacką, głównie poetycką
i przekładową. W 1990 roku doznał udaru mózgu i został częściowo sparaliżowany. Zaprzestał wówczas swojej pracy zawodowej psychologa i poświęcił się całkowicie pracy literackiej. Dużo podróżuje, m. in. do Stanów Zjednoczonych, gdzie jest dobrze znany
i przyjaźni się z poetą Robertem Bly'em. Bierze udział w licznych odczytach i spotkaniach literackich, w czym pomaga mu zawsze jego żona. Trzykrotnie gościł też w Polsce, ostatnio
w 2005 roku. Przyjaźni się z poetą i eseistą Tomaszem Jastrunem. Opublikował następujące tomy poezji: „17 dikter” (17 wierszy, 1954), „Hemligheter på vägen” (Tajemnice w drodze, 1958), „Den halvfärdiga himlen” (Półgotowe niebo, 1962), „Klanger och spå (Dźwięki i ślady, 1966), „Mörkerseende (Widzieć w ciemności, 1970), „Stigar (Ścieżki, 1973), „Östersjöar” (Bałtyki, 1974), „Sanningsbarriären” (Bariera prawdy, 1978), „Det vilda torget” (Dziki rynek, 1983; wyd. polskie 1989), „För levande och döda” (Żywym i umarłym, 1989; wyd. polskie 1989), „Sorgegondolen (Gondola żałobna, 1996; wyd. polskie 1996), „Den stora gåtan” (Wielka zagadka, 2004). "Dikter och prosa 1954-2004" (Wiersze i proza 1954-2004, 2011; wyd. polskie 2012).
Jego wiersze tłumaczone były na przeszło sześćdziesiąt języków, na polski tłumaczyli je m.in. Michał Sprusiński, Czesław Miłosz, Leonard Neuger, Antoni Orzech, Roman Kaźmierski, Łukasz Winiarski i Magdalena Wasilewska-Chmura. Poza publikacjami w czasopismach literackich i antologiach: W sali zwierciadeł. Antologia poezji szwedzkiej (1928-1978). Wybrał
i opracował Zygmunt Łanowski. Wyd. Poznańskie, Poznań 1980 i Na najdalszym skraju morza. Antologia szwedzkiej poezji morskiej XX wieku. Wybór, wstęp i noty o autorach Zygmunt Łanowski. Wyd. Morskie, Gdańsk 1984, ukazały się tomy: Tomas Tranströmer: Dziki Rynek
i Żywym i umarłym. Miniatura, Kraków 1989; Moja przedmowa do ciszy. Oficyna Literacka, Kraków 1992; Muzeum motyli. Oficyna Literacka, Kraków 1994; Gondola żałobna. Oficyna Literacka, Kraków 1996; Późnojesienny labirynt. Oficyna Literacka, Kraków 1997; Niebieski dom. IbiS, Warszawa 2000; Podsłuchany horyzont. Gaudium, Lublin 2005. Cały dorobek z jego 50-letniej pracy twórczej w przekładzie Leonarda Neugera i Magdaleny Wasilewskiej-Chmura został wydany t omie: Wiersze i proza 1954-2004. Wydawnictwo a5, Kraków 2012. Tranströmer jest laureatem wielu ważnych nagród literackich, m. in. nagrody Rady Nordyckiej, którą otrzymał w 1990 roku za całokształt twórczości. Miasto Västerås, w którym przez wiele lat pracował jako psycholog, ustanowiło w 1997 roku nagrodę jego imienia dla wybitnych pisarzy ze Skandynawii i krajów graniczących z Morzem Bałtyckim. W 2000 roku nagrodę tę przyznano Adamowi Zagajewskiemu. Ukoronowaniem jego twórczości poetyckiej jest Nagroda Nobla w dziedzinie literatury przyznana za 2011 rok.

Więcej o życiu i twórczości Tomasa Tranströmera czytaj w tematach: Zbliżenia -
– eseje o poezji i poetach oraz Rozmowy o poezji

Z tomu „17 dikter”, 1954




Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar up. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess blänkande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

przekład Leonarda Neugera pt. „Preludium” w temacie
Umysł i potęga myśli

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

przekład Leonarda Neugera pt. „Sztorm”
w temacie Motyw wiatru w poezji

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

przekład Łukasza Winiarskiego pt. „Kamienie”
w temacie Motyw kamienia

Z tomu „Hemligheter på vägen”, 1958




Svenska hus ensligt belägna

Ett virrvarr av svarta granar
och rykande månstrålar.
Här ligger torpet sänkt
och det tycks utan liv.

Tills morgondaggen sorlar
Och en åldring öppnar
– med darrande hand –
fönstret och släpper ut en uv.

Och i ett annat väderstreck
står nybygget och ångar
med lakanstvättens fjäril
fladdrande vid knuten

mitt i en döende skog
där förmultningen läser
genom glasögon av sav
barkborrarnas protokoll.

Sommar med linhåriga regn
eller ett enda åskmoln
över en hund som skäller.
Fröet sparkar i jorden.

Upprörda röster. Ansikten
flyger i telefontrådarna
på förkrympta snabba vingar
över myrmarkernas mil.

Huset på en ö i älven
ruvande sina grundstenar.
En ständig rök – man bränner
skogens hemliga papper.

Regnet vänder i himlen.
Ljuset slingrar sig i älven.
Hus på branten övervakar
vattenfallets vita oxar.

Höst med en liga av starar
som håller gryningen i schack.
Människorna rör sig stelt
på lampskenets teater.

Låt dem känna utan ängslan
de kamouflerade vingarna
och Guds energi
hoprullad i mörkret.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Szwedzkie domy
na odludziu” w temacie A mnie jest szkoda słomianych strzech

Hemligheter på vägen

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick -
ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Tajemnice
w drodze” w temacie Co się poetom śni...?

Z tomu „Den halvfärdiga himlen”, 1962




Trädet och skyn

Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fuktig trädgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

przekład Michała Sprusińskiego pt. „Drzewo i niebo”
w temacie Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa...

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid

Träden stod vända med ryggen hitåt
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket

En dag kom någonting fram till fönstret
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Twarzą w twarz”
w tematach: Motyw twarzy i Kalendarz poetycki na cały rok

Lamento

Han lade ifrån sig pennan.
Den vilar stilla på bordet.
Den vilar stilla i tomrummet.
han lade ifrån sig pennan.

För mycket som varken kan skrivas eller förtigas!
han är lamslagen av något som händer långt borta
fast den underbara kappsäcken dunkar som ett hjärta.

Utanför är försommaren.
Från grönskan kommer visslingar – människor eller fåglar?
Och körsbärsträd i blom klappar om lastbilarna som kommit hem.

Det går veckor.
Det blir långsamt natt.
Malarna sätter sig på rutan:
små bleka telegram från världen.

przekład Michała Sprusińskiego pt. „Lamento”
w temacie Być poetą...

Den halvfärdiga himlen

Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer idagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var männsika en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden .

przekład Leonarda Neugera pt. „Półgotowe niebo”
w temacie O przemijaniu...

Nocturne

Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:

en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.

Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.

przekład Leonarda Neugera pt. „Nokturn” w temacie
Wiersze na różne pory dnia

Resan

På tunnelbanestationen.
En trängsel bland plakat
i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån
sålde man mörkrets nyheter.
Folk, var i rörelse, sorgset,
tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar
på resan genom berget.
Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började
frihetens humlor surra.
Vi steg ur jorden.

Landet slog med vingarna
en gång och allt blev stilla
under oss, vidsträckt och grönt.

Sädesax blåste in
över perrongerna.

Slutstationen! Jag följde
med bortom slutstationen.

Hur många var med? Fyra,
fem, knappast flera.

Hus, vägar, skyar,
blå fjärdar, berg
öppnade sina fönster.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura
pt. „Podróż” w temacie Poezja kolei żelaznych

Från berget

Jag står på berget och ser över fjärden.
Båtarna vilar på sommarens yta.
"Vi är sömngångare. Månar på drift."
Så säger de vita seglen.

„Vi smyger genom ett sovande hus.
Vi skjuter sakta upp dörrarna.
Vi lutar oss mot friheten.”
Så säger de vita seglen.

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs - en enda flotta.
"Vi är skingrade nu. Ingens följe."
Så säger de vita seglen.

przekład Michała Sprusińskiego pt. „Z góry”
w temacie Marynistyka

Syros

I Syros hamn låg överblivna handelsfartyg i väntan.
Stäv vid stäv. Förtöjda sedan flera år:
CAPE RION, Monrovia
KRITON, Andros
SCOTIA, Panama

Mörka tavlor på vattnet, man har hängt undan dem.

Som leksaker från vår barndom som vuxit till jättar
och anklagar oss
för det vi aldrig blev.

XELATROS, Pireus
CASSIOPEJA, Monrovia.
Havet har läst färdigt dem.

Men när vi första gången kom till Syros, det var om natten,
vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte:
vilken mäktig flotta, lysande förbindelser!

przekład Michała Sprusińskiego pt. „Syros” w temacie
Marynistyka

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

dwa przekłady pt. „C-dur”: Leonarda Neugera w temacie
Poezja i muzyka oraz Antoniego Orzecha w temacie Szczęście
        
        
Z tomu „Klanger och spår”, 1966




Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV—bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger—
abonnenternas namn uppslukade av kölden.
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.

Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura
pt. „Po czyjejś śmierci” w temacie Śmierć

I det fria

1
Senhöstlabyrint.
Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska.
Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.
Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar
försiktigt med en pincett
eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.
Frosten har andats på svamparna och de har skrumpnat.
De liknar föremål och plagg som hittas efter försvunna.
Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut
och återse sina riktmärken: det rostiga redskapet ute
på åkern
och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark
som en buljongtärning.

2
Ett brev från Amerika satte igång mig, drev ut mig
en ljus natt i juni på tomma gator i förstaden
bland nyfödda kvarter utan minne, svala som
ritningar.
Brevet i fickan. Osaliga rasande vandring, den är ett
slags förbön.
Hos er har det onda och goda verkligen ansikten.
Det som hos oss mest är en kamp mellan rötter,
siffror, dagrar.

De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.
De styr från glasvåningar. De myllrar i solgasset.
De lutar sig fram över disken och vrider på huvudet.

Långt borta råkar jag stanna framför en av de nya
fasaderna.
Många fönster som flyter ihop till ett enda fönster.
Natthimlens ljus fångas in där och trädkronornas vandring.
Det är en speglande sjö utan vagor, upprest i
sommarnatten.

Våld känns overkligt
en kort stund.

3
Solen bränner. Flygplanet går på låg höjd
och kastar en skugga i form av ett stort kors
som rusar fram på marken.

En människa sitter på fältet och rotar.
Skuggan kommer.
Under en bråkdels sekund är han mitt i korset.

Jag har sett korset som hänger i svala kyrkvalv.
Det liknar ibland en ögonblicksbild
av något i häftig rörelse.

przekład Leonarda Neugera pt. „Na wolne powietrze”
w temacie W labiryncie życia i poezji

Ensamhet

I

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Samotność”
w tematach: Samotność i Kalendarz poetycki na cały rok

Morgonfåglar

Jag väcker bilen
som har vindrutan överdragen med frömjöl.
Jag sätter på mig solglasögonen.
Fågelsången mörknar.

Medan en annan man köper en tidning
på järnvägsstationen
i närheten av en stor godsvagn
som är alldeles röd av rost
och står flimrande i solen.

Inga tomrum någonstans här.

Tvärs genom vårvärmen en kall korridor
där någon kommer skyndande
och berättar att man förtalat honom
ända upp i styrelsen.

Genom en bakdörr i landskapet
kommer skatan
svart och vit, Hels fågel.
Och koltrasten som rör sig kors och tvärs
tills allt blir kolteckning,
utom de vita kläderna på tvättstrecket:
en palestrinakör.

Inga tomrum någonstans här.

Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

przekład Antoniego Orzecha pt. „Ptaki poranne”
w temacie Czym jest wiersz?
         
                
Z tomu „Mörkerseende”, 1970





Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,
gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela dagen i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Wytchnienie lipiec”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Utkantsområde

Män i överdragskläder med samma färg som marken kommer upp ur ett dike.
Det är ett övergångsområde, dödläge, varken stad eller land.

Byggnadskranarna vid horisonten vill ta det stora språnget men klockorna vill inte.
Kringkastade cementrör lapar ljuset med torra tungor.
Bilplåtverkstäder inrymda i före detta lagårdar.
Stenarna kastar skuggorna skarpt som föremål på månytan.

Och de platserna bara växer.
Som det man köper för Judas’ pengar:
„Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.”

przekład Czesława Miłosza pt. „Przedmieście”
w temacie Miasto

Traffik

Långtradaren med släpvagn kryper genom dimman
och är en stor skugga av trollsländans larv
som rör sig i grumlet på insjöns botten.

Strålkastare möts i en drypande skog.
Man kan inte se den andres ansikte.
Ljusfloden störtar genom barren.

Vi kommer skoggor fordon från alla håll
i skymningen, går samman efter varann
förbi varann, glider fram i ett nerskruvat larm

ute på slätten där industrierna ruvar
och byggnaderna skjunker två millimeter
om året - marken slukar dem sakta.

Oidentifrierade tassar sätter sina avtryck
på den blankaste produkt som dröms fram här.
Frön försöker leva i asfalten.

Men först kastanjeträden, dystra som om
de förberedde en blomning av järnhandskar
i stället för vita kolvar, och bakom dem

bolagets tjänsterum – ett lysrör i olag
blinkar blinkar. Det finns en lönndörr här. Öppna!
Och se ii i det omvända periskopet

naråt, mot mynningarna, mot de djupa rören
där algerna växer som de dödas skägg
och Städaren driver i sin dräkt av slem

med allt mattare simtag, på väg at kvävas.
Och ingen vet hur det ska gå, bara att kedjan
bryts och fogas ihop igen ständigt.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „W ruchu”
w temacie Homo automobilus, czyli jadę samochodem...

Det öppna fönstret (fragm.)

Jag stod och rakade mig en morgon
fremför det öppna fönstret
en trappa upp.
Knäppte igång rakapparaten.
Den började spinna.
Den surrade starkare och starkare.
Växte til ett dån.
Växte til en helikopter
och en röst - pilotens - trängde fram
gennom dånet, skrek:
"Håll ögonen öppna!
Du ser det för sidsta gången."

dwa przekłady pt. „Otwarte okno": Antoniego Orzecha w temacie
Blask (wysokich) okien) i Michała Sprusińskiego w temacie
Gdy otworzysz oczy wydaje ci się już, że widzisz

Preludier

I

Jag skyggar för något som kommer hasande på tvären i snögloppet.
Fragment ur det som ska komma.
En lösbruten vägg. Någonting utan ögon. Hårt.
Ett ansikte av tänder!
En ensam vägg. Eller finns huset där
fast jag inte ser det?
Framtiden: en armé av tomma hus
som letar sig framåt i snögloppet.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura
pt. „Preludia I” w temacie Niepokój

II

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: „Stanna!
vad som helst, bara jag slipper känna mig själv.”

Och det finns en båt som vill lägga till - försöker just här-
den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansat sig varma.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Preludia II”
w temacie Prawda i kłamstwo

Z tomu „Stigar”, 1973




Skiss i oktober

Bogserbåten är fräknig av rost. Vad gör den här så långt inne i landet?
Den är tung, slocknad lampa i kylan.
Men träden har vilda färger. Signaler till andra stranden!
Som om några ville bli hämtade.

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Październikowy szkic”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Längre in

På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder t
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår. .
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt an change everything
den kan få mörkret
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...

przekład Leonarda Neugera pt. „Zagłębiając się”
w temacie Metamorfozy

Den skingrade församlingen

I
Vi ställde upp och visade våra hem.
Besökaren tänkte: ni bor bra.
Slummen finns invärtes i eder.

II
Inne i kyrkan, valv och pelare
vita som gips, som gipsbandaget
kring trons brutna arm.

III
Inne i kyrkan är tiggarskålen
som lyfter sig själv från golvet
och går längs bänkraderna.

IV
Men kyrkklockorna måste gå underjorden.
De hänger i kloaktrummorna.
De klämtar under våra steg.

V
Sömngångaren Nicodemus på väg
till Adressen. Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går.”

przekład Leonarda Neugera pt. „Rozproszona gmina” w temacie
Między sacrum a profanum (motywy religijne w poezji świeckiej)

Till vänner bakom en gräns

1
Jag skrev så kragt till er. Men det jag inte fick skriva
Svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
Och gled bort till sist genom natthimlen.

2
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

3
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.

przekład Leonarda Neugera pt. „Do przyjaciół za granicą”
w tematach: Totalitaryzm i Listy poetyckie

Decemberkväll - 72

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - där inne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

przekład Romana Kaźmierskiego pt. „Grudniowy wieczór – 72r.”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok
        
        
Z tomu „Sanningsbarriären”. 1978




Början på senhöstnattens roman

Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. "Behöveru landgången?" Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i
natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda… Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår… Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, han inte ombord… Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Początek powieści późnojesiennej nocy”
w temacie Fantomy wyobraźni

Skogsparti

På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållit består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfoldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallerna i förfädershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura pt. „Miejsce w lesie” w temacie
Chodzę lasem, zostawiam nie ślady, lecz tropy...
        
        
Z tomu „Det vilda torget”, 1983




Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag
älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar—glimtvis
kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

przekład Leonarda Neugera pt. „Ogniste gryzmoły” w temacie Erotyka

Postludium

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

przekład Leonarda Neugera pt. „Postludium”
w temacie Wędrówką życie jest człowieka

Drömseminarium

Fyra miljarder människor på jorden.
Och alla sover, alla drömmer.
I varje dröm trängs ansikten och kroppar—
de drömda människorna är fler än vi.
Men de tar ingen plats…
Det händer att du somnar på teatern.
Mitt under pjäsen sjunker ögonlocken.
En kort stunds dubbelexponering: scenen
där framme överflyglas av en dröm.
Sen finns det ingen scen mer, den är du.
Teatern i det ärliga djupet!
Mysteriet med den överansträngde
teaterdirektören!
De ständiga nyinstuderingarna…
Ett sovrum. Det är natt.
Den mörka himlen flyter genom rummet.
Den bok som någon somnade ifrån
är fortfarande uppslagen
och ligger skadskjuten på sängkanten.
Den sovandes ögon rör sig,
de följer den bokstavslösa texten
i en annan bok -
illuminerad, ålderdomlig, snabb.
En hisnande commedia som präntas
innanför ögonlockens klostermurar.
Ett enda exemplar. Det finns just nu!
I morgon är alltsammans utstruket.
Mysteriet med det stora slöseriet!
Utplåningen…Som när turisten hejdas
av misstänksamma män i uniform -
de öppnar kameran, rullar ut hans film
och låter solen döda bilderna:
så mörkläggs drömmarna av dagens ljus.
Utplånat eller bara osynligt?
Det finns ett utom-synhåll-drömmande
som alltid pågår. Ljus för andra ögon.
En zon där krypande tankar lär sig gå.
Ansikten och gestalter omgrupperas.
Vi rör oss på en gata, bland människor
i solgasset.
Men lika många eller fler
som vi inte ser
finns inne i de mörka byggnader
som reser sig på båda sidorna.
Ibland går någon av dem fram till fönstret
och kastar en blick ner på oss.

przekład Leonarda Neugera pt. „Seminarium snów”
w tematach: Co się poetom śni...? i Nobliści

Stationen

Ett tåg har rullat in. Här står vagn efter vagn,
men inga dörrar öppnas, ingen går av eller på.
Finns några dörrar ens? Därinne vimlar det
av instängda människor som rör sig av och an.
De stirrar ut genom de orubbliga fönstren.
Och ute går en man längs tåget med en slägga.
Han slår på hjulen, det klämtar svagt. Utom just här!
Här sväller klangen ofattbart: ett åsknedslag,
en domkyrkoklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger. Ni ska minnas det. Res vidare!

przekład Leonarda Neugera pt. „Stacja” w temacie
Poezja kolei żelaznych

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

przekład Antoniego Orzecha pt. „Wspomnienia
mnie widzą” w temacie Wspomnienia
          
              
Z tomu „För levande och döda”, 1989




Näktergalen i Badelunda

I den gröna midnatten vid näktergalens nordgräns. Tunga löv hänger i trance, de döva bilarna rusar mot neonlinjen. Näktergalens röst stiger inte åt sidan, den är lika genomträngande som en tupps galande, men skön och utan fåfänga. Jag var i fängelse och den besökte mig. Jag var sjuk och den besökte mig. Jag märkte den inte då, men nu. Tiden strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor. Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.

przekład Leonarda Neugera pt. „Słowik w Badelundzie” w temacie
Pierzaści bracia mniejsi

Flygblad

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

przekład Leonarda Neugera pt. „Ulotka” w temacie
”Okrutną zagadką jest życie

Vermeer

Ingen skyddad värld… Strax bakom väggen börjar larmet
börjar värdshuset
med skratt och kvirr, tandrader tårar klockornas dån
och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste darra för.

Den stora explosionen och räddningens försenade tramp
båtarna som kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i fickan på fel man
krav som staplas på krav
gapande röda blomkalkar som svettas föraningar om krig.

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén
in i sekunden som får leva i århundraden.

Tavlor som kallar sig "Musiklektionen"
eller "Kvinna i blått som läser ett brev"-
hon är i åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.
På väggen bakom hänger en skrynklig karta över Terra Incognita.

Andas lugnt… En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.
Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet
och tvärstannade
som om de aldrig varit annat än stillhet.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.
Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv -
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
"Jag är inte tom, jag är öppen".

przekład Leonarda Neugera pt. „Vermeer” w temacie
Poezja i malarstwo

Romanska Bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

przekład LeonardaNeugera pt. „Łuki romańskie” w temacie
Poezja i architektura

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar ock kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

przekład Leonarda Neugera pt. „Madrygał” w temacie
Chodzę lasem, zostawiam nie ślady, lecz tropy...
        
        
Z tomu „Sorgegondolen”, 1996




April och tystnad

Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

przekład Leonarda Neugera pt. „Kwiecień i cisza”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Sorgegondolen nr 2

I
Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande
tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas
han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr
ansiktet en vit flagg.
Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur och en enkel.

II
Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget.
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer.
Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

III
Gluggar mot 1990.

25 mars. Oro för Litauen.
Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.
Ingen personal. Alla var patienter.

I samma dröm en nyfödd flicka
som talade i fullständiga meningar.

IV
Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.
Det är en förklädnad.
Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom –
djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte.

V
Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp och solsken
och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid stationen.
En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i ett uppdrag.
Han har alltid uppdrag.
Tvåtusen brev om året!
Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger innan han får gå hem.
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VI
Åter till 1990.

Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.
Då förstorades allt. Sparvar stora som höns
sjöng så att det slog lock för öronen.

Drömde att jag ritat upp pianotangenter
på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.
Grannarna kom in för att lyssna.

VII
Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat) får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden.
Godafton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VIII
Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.
Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.
Vem som var läraren gick inte att säga.

przekład Leonarda Neugera pt. „Gondola żałobna nr 2”
w tematach: Co się poetom śni...? i Poezja i muzyka

Två städer

På var sin sida om ett sund, två städer
den ena mörklagd, ockuperad av fienden.
I den andra brinner lamporna.
Den lysande stranden hypnotiserar den mörka.

Jag simmar ut i trance
på de glittrande mörka vattnen.
En dov tubastöt tränger in.
Det är en väns röst, tag din grav och gå

przekład Leonarda Neugera pt. „Dwa miasta”
w temacie Fantomy wyobraźni

Ljuset strömmar in

Utanför fönstret är vårens långa djur
den genomskinliga draken av solsken
rinner förbi som ett ändlöst
förortståg – vi hann aldrig se huvudet.

Strandvillorna flyttar sig i sidled
de är stolta som krabbor.
Solen får statyerna att blinka.

Det rasande eldhavet ute i rymden
transjorderas till en smekning.
Nedräkningen har börjat.

przekład Leonarda Neugera pt. „Światło
wdziera się” w temacie Nim przyjdzie wiosna...

Nattlig resa

Det myllrar under oss. Tågen går.
Hotell Astoria darrar.
Ett glas vatten vid sängkanten
lyser i tunnlarna.

Han drömde att han var fånge i Svalbard.
Planeten vred sig mullrande.
Tindrande ögon gick över isarna.
Miraklernas skönhet fanns.

przekład Leonarda Neugera pt. „Nocna podróż”
temacie Co się poetom śni...?

Haikudikter (fragm.)

I

Solen står lågt nu.
Vara skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

IV

Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.

* * *

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

* * *

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

przekład Leonarda Neugera wszystkich haiku
w temacie Budyzm i kultura Dalekiego Wschodu

Tystnad

Gå förbi, de är begravda . . .
Ett moln glider över solskivan.

Svälten är en hög byggnad
som flyttar sig om natten

i sovrummet öppnar sig en hisstrummas
mörka stav mot innandömena.

Blommor i diket. Fanfar och tystnad.
Gå förbi, de är begravda...

Bordssilvret överlever i stora stim
på stort djup där Atlanten är svart.

przekład Leonarda Neugera pt. „Cisza”
w temacie Cisza w poezji

En skiss från 1844

William Turners ansikte är brunt av väder
han har staffli längst ute bland bränningarna.
Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.

Han vadar ut i det långgrunda dödsriket.
Ett tåg rullar in. Kom närmare.
Regn, regn färdas över oss.

przekład Lenarda Neugera pt. „Szkic z 1844 roku”
w temacie Poezja i malarstwo

        
        
Z tomu „Den stora gåtan




Snö faller

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.

przekład Leonarda Neugera pt. „Sypie śnieg”
w temacie O przemijaniu...

Namnteckningar

Jag måste kliva
över den mörka tröskeln.
En sal.
Det vita dokumentet lyser.
Med mĺnga skuggor som rör sig.
Alla vill underteckna det.

Tills ljuset hann upp mig
och vek ihop tiden.

przekład Leonarda Neugera pt. „Podpisy”
w tematach: O przemijaniu... i Nobliści

Haikudikter (fragm.)

III

En pinande blåst
drar genom huset i natt -
demonernas namn.

* * *

Buren av mörkret.
Jag mötte en stor skugga
i ett par ögon.

IV

På en klippavsats
syns sprickan i trollväggen.
Drömmen ett isberg.

VII

Förbryllande skog
där Gud bor utan pengar.
Murarna lyste.

IX

Häll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

X

Döden lutar sig
och skriver på havsytan.
Kyrkan andas guld.

* * *

Det har hänt något.
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.

* * *

Taket rämnade
och den döda kan se mig.
Detta ansikte.

* * *

Scen på perrongen.
Vilken egendomlig ro -
den inre rösten.

XI

Uppenbarelse.
Det gamla äppelträdet.
Havet är nära.

* * *

Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.

* * *

Människofåglar.
Äppelträden blommade.
Den stora gåtan.

przekład Magdaleny Wasilewskiej-Chmura
wszystkich haiku w temacie Miniatury poetyckie

Inne wiersze Tomasa Tranströmera w tematach: Nobliści, Poezja i architektura, Poezja codzienności, Marynistyka, Buddyzm i kultura Dalekiego Wschodu, Poezja kolei żelaznych, Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa..., Głosy i dźwięki, szepty
i krzyki, Miasto, Co się poetom śni...?, Miniatury poetyckie, W harmonii z przyrodą, Na miejskich ulicach, Ciemność, Wspomnienia, s. 7, s. 8, Wiersze jak kartki z pamiętnika, Autoportret w lustrze wiersza, W czasie deszczu nudzą się dzieci, ale nie poeci/Homo automobilus, czyli jadę samochodem..., Wiersze na różne pory dnia/Kalendarz poetycki na cały rok, Błoto, które sięga niebios..., Potrawy i napoje - degustacja, jedzenie i picie, wielkie żarcie..., Pałace, zamki, dworki, W wynajętych pokojach, s. 3, s. 4, Moja bibliotekaTen post został edytowany przez Autora dnia 07.02.19 o godzinie 03:51

Temat: Poezja skandynawska

Katarina Frostenson (ur. 1953) – szwedzka poetka, tłumaczka i dramatopisarka. Urodziła się i mieszka w Sztokholmie. Wydała tomy poezji: „I mellan” (Pomiędzy, 1978), „Rena land” (Czysty kraj, 1980), „Den andra” (Ten drugi, 1985), „I det gula” (W żółtym, 1985), „Samlet” (Rozmowa, 1987), „Strãnderna” (Wybrzeża, 1989), „Tankarna” (Myśli, 1994), „Korallen” (Koral, 1999), „Ordet” (Słowo, 2006), „Tal och regn” (Słowo i deszcz, 2008). Tłumaczy na szwedzki literaturę francuską, m. in. Henri Michaux, Georgesa Bataille'a, Marguerie Duras. Jest też autorką kilku dramatów: „Sala P” (1996; wyd. pol. 1999), „Kristallvägen” (Kryształowa droga, 2000), monodramów i libretta do opery „Staden Sven” (Miasto Sven, 1998). Frostenson jest laureatką wielu nagród literackich, od 1992 roku - członkiem Akademii Szwedzkiej. W 2003 roku została wyróżniona najwyższym francuskim odznaczeniem państwowym Legią Honorową za wkład do kultury francuskiej.
Poezję i dramaty Frostenson tłumaczyli na polski: Ewa Niewiarowska-Rasmussen, Leonard Neuger, Janusz Roszkowski i Piotr Bukowski.

Głos

Kolosie, otocz mnie, cóż takiego mam
czuć Wielki i niewytłumaczalnie niemy, końska
derka Oko, nos, czoło płat, policzek przykryte moje usta,
dlaczego jesteście opuszczone Źdźbło wbija się, smak
minerałów, słoność, Stopa wspina się wąskim przejściem,
biała i obca we mnie, nadchodzi powiew I powietrze jest
ostre, i zimne, i czarne, i wysokie Teraz pasę się
trawą świata

Gdzie

Teraz, gdy wszystko rozkwitło
leży w zasięgu ręki
Góra się nie zapada
głębia nie podnosi

W wygaszonym mieście
ktoś chwyta mnie za ramię
tylko gwiazdy świecą

groza, której nie znam
prowadzi mnie do domu

dom, w którym rozkwitła ziemia,
jest ręką

Pozycja

Spójrz , tam leży, duża i martwa w bladym
jasnym promieniu na podmokłej łące tuż obok
szuwarów żyta. Powalona i błyszcząca w glinie. Jej
martwe ciało, małe mrówki przechodzą melancholijnie
przez światło, jasnowłosy gąszcz – i jawnie dręczą
ciało. Spójrz w głąb, otchłań oślepia.
Jej martwe ciało, w którym bawiło tyle motyli,
napinały się tkanki i spoczywały czoła. Matowa szarość
pomarańczy pobłyskuje w trawie. To część świata wciśnięta
czołem w ziemię, ciało poszatkowane
bladą kratą sitowia

Nad jej ciałem jego czoło coraz bardziej opada i
zatapia się w nim. W cichą jasność mułu.
Nigdy. Nigdy, bliski odrętwienia: może
to ja żyję tam zakopany. Widzi i czuje
w kościach: po moim trupie, to nie ja tam
leżę

wiersz jest też w temacie Ciało mojego ciała

Wieniec

Co mam w ręku
kredę i węgiel
i ołówek, sztukę zabijania

różaniec zębów
sznur
który układa się w stryczek
i gotów słuchać tylko ostateczności
Bach przemierza pasażami
ścisk w szynach stawowych, w górę i w dół
po drabinie
tańcz, ręko

a potem idź do gardła
serca i ust
rzecz i życie
język i korzeń

i wyciągnij
słowo
górskie kwiecie nad wodą mózgu

dlaczego tego nie czuję, dłoń na języku
język i korzeń
zarodek pływa w czarnej otchłani -
może ja to zabiłam, własnymi palcami
zamordowałam
z miłości do jednej i tej samej
rzeczy
tej samej rzeczy
stopień, skala
kość, skala w kości
na drabinie
rozproszenie w powietrzu bez miary
pętla spirali

Tam

czy twoja myśl miałaby
owinąć się wokół mnie
i połknąć, niczym zwierzę

taka umiejętność wydaje się cudem
nie mogę jej pojąć

zerkam na ciebie
czy jestem tam

przeobrażona, może zamieniona rzecz
cudnie, tego nie można sobie wyobrazić

wiersz jest też w temacie Umysł i potęga myśli

To jest lustro

Stoisz po złej stronie drogi. Po złej stronie
więc mnie nie słyszysz

Pas trawy jest jak zwykle wąski
i prawie biały. Kawałek futra przyszyty do żwiru

Nic. Ciągle stoisz. W żółtych butach
niczym przygwożdżony

Okrzyk: beznadziejnie. Ale miło
usłyszeć falę w powietrzu -
wołam do ciebie żebyś mnie słyszał kiedy
wołam do ciebie
Głuchy, myślę sobie

a ty podnosisz rękę i odpowiadasz machaniem

wiersz jest też w temacie Motyw zwierciadła, lustra i odbicia

z tomu „Tankarna”, 1994

przełożyła Ewa Niewiarowska-Rasmussen

Nie jestem niczyją matką

żmijo, ty się wij
pod gwiaździstym niebem
nie jestem niczyją matką

dlatego zostałam i widzę
to tylko moje oko
które sklepia się
nad wszystkim
sama jestem nikim
lecz
na pustyni
jestem
tą która objąć może wszystko

Sologne

To ogromny teren łowiecki, Sologne
Francja Głodni jesteśmy zwierząt
które chodzą tam w mroku, biegają, skaczą, przysiadają
wygrzebują się ryjkiem pod ciemną trawę. To jedyne
o czym myślę nasz głód ptaków, małych gryzoni
tam w środku I jeszcze tej nazwy jak las
co rośnie w ustach



W lesie Sologne

wiersz jest też w temacie Polowania i łowy

z tomu „Tankarna”, 1994

przełożył Piotr BukowskiMarta K. edytował(a) ten post dnia 23.10.11 o godzinie 06:45

Temat: Poezja skandynawska

Sirkka Turkka (ur. 1939) – fińska poetka i powieściopisarka. Urodziła się w Helsinkach,
w 1967 roku ukończyła na tamtejszym uniwersytecie studia licencjackie w zakresie filologii fińskiej, a w 1970 kurs hipoterapii w słynnej szkole jeździeckiej w Ypäjä.
Pracowała w szkolnictwie i służbie zdrowia. Obecnie mieszka na wsi, gdzie z dala od środowisk literackich zajmuje się hodowlą koni i farmerstwem. Jest autorką tomów wierszy: „Huone avaruudessa” (Pokój w przestrzeni, 1973), „Minä se olen” (To jestem ja, 1976), „Yö aukeaa kuin vilja” (Noc otwiera się jak ziarno, 1978), „Mies joka rakasti vaimoaan liikaa” (Mężczyzna, który kochał swą żonę zbyt mocno, 1979), „Kaunis hallitsija” (Piękny władca, 1981), „Vaikka on kesä” (Chociaż jest lato, 1983), „Teokset 1973–1983” (Dzieła 1973-1983), „Tule takaisin, pikku Sheba" (Wróć, mała Sheba, 1986), „Voiman ääni” (Moc dźwięku, 1989), „Sielun veli” (Duchowy brat, 1993), „Nousevan auringon talo „ (Dom wschodzącego słońca, 1997), „Tulin tumman metsän läpi” (I przyszedł przez ciemny las, 1999), „Niin kovaa se tuuli löi” (Tak ciężko uderzył wiatr, 2004), „Runot 1973–2004” (Wiersze 1973-2004, 2005). Wydała też powieść „Valaan vatsassa” (W brzuchu wieloryba, 1975).
Pomimo iż mieszka z dala od centrów kulturalnych, jest autorką znaną i docenianą, laureatką wielu ważnych nagród literackich, m. in. państwowej nagrody literackiej (Valtion kirjallisuuspalkinto, 1980, 1984), Nagrody Finlandii ( Finlandia-palkinto, 1986), medalu Pro Finlandia (1996), nagrody Eino Leino (2000), Tammen tunnustuspalkinto, (2002), nagrody Aleksis Kiven (2005), Nuori Voima -palkinto (2009).
Wiersze jej tłumaczone były m. in. na szwedzki, angielski, niemiecki, francuski i polski.
Po polsku ukazał się wybór z tomów: „Mies joka rakasti vaimoaan liikaa”(1979), „Vaikka on kesä” (1983) i „Tule takaisin, pikku Sheba” 1986) - Sirkka Turkka: Śnieg z deszczem. Przełożył
z fińskiego Andrzej Zawada. Kłodzki Ośrodek Kultury, Kłodzko 1991.

Z tomu „Runot 1973-2004” (2005)





* * *

Syksy, vanha ajomies, kusemassa
vasten tuulta
ja muutama onnellinen, johon
hänen pärskeensä osuvat
lääpällään levittelemässä käsiään.
Syksy, sen ilmeet, kun taivaan
urkuja lasketaan alas
ja vedet laskostuvat jäitä varten.
Halusin olla kuollut, vajota
hartioitteni lävitse omiin taskuihini.
Syksy, sen ilmeet:
että kivetkin voivat myrskytä noin,
vedet vaipua käsivarren rantoja vasten.

przekład Andrzeja Zawady pt. „***[Jesień, stary woźnica,
sikający...]” w temacie Jesień przychodzi za wcześnie...

* * *

Ja maailma seisoi yhdellä jalalla kuin kurki,
kun emo synnytti minut, tiikerin,
jolla hulluus istuu päässä,
niin villin villisian,
gepardin tuulta nopeamman, niin tuuliseen aikaan.
Se vain synnytti ja synnytti,
kunnes vihdoin synnyin
silmin tätä maailmaa katsomaan.
Emo parka, köyhä, laiha emo, nuoli minut,
imetti ja peitti, kätki vatsakarvoihinsa.
Lumeen, aurinkoon ja tuuleen synnyin,
ja sanoin heti, minä eläin, rukoilin yötä,
pimeämpää kuin yö, siinä minä huusin yölle,
jossa valo kulki, kirkas, edestakainen:
kiltti Madonna, Paras Lady,
anna minun jo nukkua otsasi rauhaan,
eläinten Jumala, armahda minut.
Vasta synnyin, ja jo nyt en jaksa enää,
minun pörröiset vauvan tassuni
aivan rukoilevat: auta minua.
Ja minun emoni siinä alkoi valittaa
kuin bassoviulu, kuin kiusattu aasi
ja alkoi tehdä kuolemaa
niinkuin vanha pihlaja, joka tutisten
nielaisee itseensä yön, kuninkaiden kuninkaan,
nimien nimen: Kuoleman nimen

przekład Andrzeja Zawady pt. „***[Świat balansował na jednej nodze
jak żuraw...]” w temacie Zwierzęta w ZOO i nie tylko tam

* * *

Me ajamme suuren yön ja ukkosen alla.
Liekakoira, varahevonen, ontuu,
huutaa itsekseen:
on minulla tunteita, runoutta päässä,
on tahmaisia pulloja ja sormenjälkiä jäässä.
Niin on kristityn tie
kivetty kananmunilla, hänen elämänsä
siunattu ruskeilla lampailla.
Me ajamme yöstä aamuun, kunnes jokin
uni hätkähtäen herää.
Ja taas on kesä ja taas on syreenit.
Ja servantin hihansuu likoaa
tutusti kahvikupissa
ja lähistöllä lehtimajassa mutisevat
iloisesti venäläisen älymystön rippeet.

przekład Andrzeja Zawady pt. „***[Bryczką wśród wielkiej nocy
i grzmotów nad nami...]” w temacie Wędrówką życie jest człowieka

* * *

Koira nukkuu ruudullisten ikkunaverhojen takana.
Se nukkuu jo sadatta vuottaan.
Ja nukkuu rakas sydän.
Sitä ei enää herätä uni, ei enteet, eivät
lopullisesti lähteneet vainajat.
Ehkä minä yksin, minun muistini vain.
Mutta me unohdumme nyt, on lyönyt
lumen armollinen kello.
Talvi ajaa kaiken yllä, sen ihmeelliset
kumaraiset metsät, talven valtakunnat.
Vain lumi valittaa ja soi, huutaa myrsky:
koko konsertto
rakkaalle sydämelle

przekład Andrzeja Zawady pt. „***[W oknie
za kraciastą firanką śpi pies...]” w temacie Zima

* * *

Olen laihtunut, tietääkseni. Mutta miten.
Minulla on oikeassa peukalossa
hevosen ja koiran merkki.
Toinen kengityspuukon, toinen
kulmahampaan jäljiltä.
Arvista elämä kasvaa
ja sydän on avoin joukkohauta
täynnä itkun harmaata sarkaa,
tuulessa kalisevia tuntolevyjä.
Aina syksyisin, kalkkunanteurastusaikaan,
minä ajan neljällä koiralla, viides
keikkuu lieassa varahevosena,
kun metsiä pyyhkii kylmä tuuli ja pelloilla
palavat hyvin vartioidut tulet.
Niin ovat kuoleman ratsut raisut,
pienet ja vihaiset, ja syksyn tuuli
punainen kuin veri, pihlajat.

przekład Andrzeja Zawady pt. „***[Zeszczuplałam,
jak sądzę...]” w temacie Poezja codzienności

Inne wiersze Sirkki Turkki w tematach:
Śmierć, Pierzaści bracia mniejsi, Sierściuchy, Samotność, Rozstania, W czasie deszczu nudzą się dzieci, ale nie poeci, Dom, Błędne koła rowerów..., Miniatury poetyckie, Ból, Szczęście, A mnie jest szkoda słomianych strzech, Ceremonie, obrzędy i święta, Zaśpiewam ci pieśń, Tęsknota, Autoportret w lustrze wierszaTen post został edytowany przez Autora dnia 05.10.14 o godzinie 10:32

Temat: Poezja skandynawska

Riina Katajavuori (ur. 1968) – poetka fińska. Urodziła się w Helsinkach, jej ojciec
i matka byli dziennikarzami. Studiowała filozofię i literaturoznawstwo na uniwersytetach
w Helsinkach i Edynburgu. Należy do grupy literackiej Elävien Runoilijoiden Klubi (Klub Żywych Poetów), związanych z pismem „Nuori Voima”. Opublikowała tomy poezji: „Varkaan kirja” (Księga złodzieja, 1992), „Kuka puhuu” (Kto mówi, 1994), „Painoton tila” (Punkt nieważkości, 1998), „Koko tarina” (Cały artykuł, 2001), „Kerttu ja Hannu” (Małgosia i Hans, 2007), „Peripheries – Periferioita” (Peryferie, z Andy Willoughby, 2007). Pisze też opowiadania, powieści i książki dla dzieci. Tłumaczona jest na wiele języków. Polskie przekłady jej wierszy, Łukasza Sommera, publikowane były w „Literaturze na Świecie” nr 7-8/1998.

Z tomu „Kuka puhuu”, 1994





Varjo

Veljeni ei ole kaltaiseni
minä olen häntä kuumeisempi
teeskentelen paremmin
puhun palturia pidempään

Veljeni mielestä monet asiat
muistuttavat sikanautaa
ruoho, sanomalehtisilppu ja keskivälit

hän lukee lauseista ensiksi puuttuvan
predikaatin
lisää sitten kaksi

Veljeni opasti minut tälle tielle
hän on aina oikeassa
ja minä uskon häntä aina
ja ylenpalttisesti

przekład Łukasza Sommera pt. „Cień” w tematach:
Rodzeństwo i Świat chwiejnych cieni

Paluu

Vain viikon kukkivat nuo kermaiset kukat,
joita varten matkustan takaisin

Vainiot leuhuvat,
viljantähkät joita en erota toisistaan.

Leipä ei ollut lämmintä

se makasi vielä märkänä pellolla
nuhruisena, kallellaan.

Tähän maisemaan kaivan koloni
niin kuin minulla olisi jotakin sanomista.

przekład Łukasza Sommera pt. „Powrót’
w temacie Powroty

* * *

Raja ei ole linja ei ole laita
Rajapartio varustaa minut
siirtymäriitein, oudoin menoin.

Rajaseudulla on kapakka,
jossa mykät
puhuvat
kallistavat tuoppejaan
yhteisymmärryksen merkiksi.

He tietävät, että rajavyöhyke on
imperiumia tärkeämpi.

przekład Łukasza Sommera pt. „***[Granica to nie linia
ani nie burta...]” w temacie Mury, ściany, granice

Viesti

Kadut, raitiovaunukiskot, kahdeksikot ja kirkon piikki
pakattuina hiljaiseen kääröön.

Nenälle laskeutuu adressi
johon on kirjoitettu jokin sitaatti,
luen sen ensi kertaa.

Olen syvällä hatussani.
Nostan tuuleen,
kaupunkini.

przekład Łukasza Sommera pt. „Wiadomość”
w temacie Miasto

Todistaja

Eläintenhoitaja halaa

urosleijonaa takaapäin
kuin makuupussia.

Leijona on yksinhuoltajaisä,
sen pentu suuttuu.

Yhdessä he ryhtyvät raatelupuuhiin
ja viskaavat eläintenhoitajan sillalta alikulkusäytävän suulle.

Olin vähällä mennä apuun.

przekład Łukasza Sommera pt. „Świadek” w temacie
Zwierzęta w ZOO i nie tylko tam

Inne wiersze Riiny Katajavuori w tematach: Wojna, Być poetą..., Lekcja geografii...Ryszard Mierzejewski edytował(a) ten post dnia 08.11.11 o godzinie 12:45

Temat: Poezja skandynawska

Peter Curman (ur. 1941) – poeta szwedzki. Urodził się i wychował w Sztokholmie, tam
też ukończył na uniwersytecie studia na kierunku filologii szwedzkiej. W latach 1963-1967,
w okresie letnim, pracował jako przewodnik turystyczny po Grecji i Turcji. W 1967 roku wraz
z kilkoma innymi twórcami założył Centrum Pisarzy. W 1970 roku powołał do życia pismo „R”. W latach 1981-1983 był szefem działu kulturalnego pisma „Stokholms Tidningen”, a w latach 1983-1986 kierował działem kulturalnym popularnej popołudniówki „Aftonbladet”. W latach 1987-1995 był przewodniczącym Szwedzkiego Związku Pisarzy, a potem Szwedzkiego Wspólnego Komitetu ds. Literackich i Artystycznych. Jest cenionym animatorem życia kulturalnego w Szwecji, propagatorem i promotorem szwedzkiej kultury narodowej.
Jako poeta debiutował w 1965 roku tomem wierszy „Obs! Viktigt!”. Inne jego tomy poezji: „Kretsloppa” (1966), „Genom nålsögat” (1967), „Hemmaliv” (1970), „Fönstren” (1972), „Vänd dig om och ta emot mig” (1975), „Fåglarna” (1977), „Ännu spinner tiden” (1978), „Födelsemärken” (1981), „Fotspår” (1986), „Ställ aldrig om hjärtat” (1995), „Nu flyger jag” (1997), „Härdsmälta” (1997), „ "Körsvennen i Delfi" (1999), „Medan livet ännu är” (2003).

Przepis na placek curriculum vitae
(zamiast noty autobiograficznej w antologiach itp.)

Drobno posiekać i wymieszać w mikserze:

1 przeciętnie udane siedmioletnie małżeństwo studenckie
1namiętny siedmioletni związek miłosno-erotyczny
1ośmioletnie małżeństwo zakończone rozwodem
1 trwające małżeństwo
2 córki (najpiękniejsze na świecie)

Przyprawić rozmaitymi przygodami miłosnymi.

Zagęścić posadą w Szwedzkim Radiu i różnymi pracami pozaetatowymi,
dodać tuzin zbiorków wierszy, nie opublikowaną powieść, kilka lat
redaktorowania w różnych czasopismach (w każdym z nich dosyć krótkiego)
i kilka garści harówki dla Związku Pisarzy Szwedzkich.

Posypać rozmaitymi podróżami, zwłaszcza do Grecji i Turcji.
Zastąpić je można wizytami w części Europy nazywanej dawniej
Związkiem Radzieckim.

Włożyć do piekarnika nastawionego na 200°C. Piec przez 52 lata.

Smacznego!

PS Nasączyć dla smaku winem i whisky.

przełożył ze szwedzkiego Leszek Engelking

Plamy

Już się nie zanurzam w języku
Rozpadł się jak moje życie
kiedy wyjęłaś mi go z ust
jak się wyjmuje haczyk,

słowa to teraz ogryzki, wpijam się
w okaleczone czasowniki

Ktoś, kto był mną,
nie istnieje.

Żyję poza sobą:
Ktoś szedł ścieżką, pamiętam, szedłem ścieżką,
przynajmniej tak mi się zdawało
istniała wtedy składnia;
Składnia mojego życia

Język
pozbawiony steru
Kotłuje się we mnie
wyzuty z kontekstu
wyżęty do ostatniej kropli
pęka
uwalnia się od znaczeń
rozsypuje:
miłość mi oł ość
odpryski języka, bryzgi słów

wykrwawiona realność
pozrywane błony, performacje

Przeszłość -
strzęp snu po przebudzeniu

Co mi zostało?
Kilka plam na ubraniach

Bezimienny

Budzę się w obcym świecie, bezimienny,
nie wiem nic.
Tylko dalekie wspomnienia czegoś, co było:
zapach
snu albo życia

wszystko już za mną, wypalone
jak prześwietlona taśma
tylko pamięć bólu
a może ból pamięci

niemy
niezdarnie szukam języka
jak szuka się tęczy

Bezdomny w swoim ciele
widzę: Obca dłoń otwiera się i zamyka.
Moja dłoń?
Nie odstępuje mnie cień.
Mój cień?
Widzę: Bezwonnie prześlizguje się po ścianach domów
i bruku ulic.

Jak wrócić do siebie?

Czy cień
może wykrzesać
życie?

Moja estetyka

Nie odróżniam
życia od wiersza.
wszystko, co piszę,
przeżyłem.

Ukrywanie się za mitem
na pewno mnie nie zbawi.
Nawet gdybym potrafił,
nie brałbym udziału
w literackiej maskaradzie.

Moja estetyka:
Nagość pancerzem!
Nie goić ran,
przywyknąć do bólu.

Kiedy do mojej literatury
wkrada się
literatura,
najwyższy czas pomyśleć o czymś innym;
Pozmywać. Oczyścić studzienkę. Zgrabić liście.

Wojna

Tej nocy kiedy wybuchła wojna
twoja malutka dłoń
delikatnie jak skrzydło motyla
musnęła moje ramię

Leżeliśmy w milczeniu;
Pięćdziesięcioletnie ciało
obok siedemnastomiesięcznego
twoje życie w zaciszu mojego

a nad Bagdadem otwierają się klapy bombowców
i tysiące motyli
frunie w noc

Wiersz jest też w temacie Wojna

Jak ryba

Rozplątałaś mnie i oporządziłaś
Wyrzuciłaś wnętrzności
a z nimi moje zadyszane serce
Język odarłaś z łusek
Zostały tylko ości i chrząstki

i pamięć wykreślonych lat
kiedy byłem rybą w twojej wodzie.

Nie przestawiaj serca

Przestawiamy zegarki na czas zimowy.
Wydłużają się cienie, oziębi się krew.
Życie
przekornie i nieustraszenie
pulsujące w skroniach
jak szalona grecka muzyka
pomału wybrzmi.
A wszystko dzieje się niepostrzeżenie.
Jeszcze
iskrzy telegraf marzeń
choć słabsze wysyła sygnały.
Jeszcze
wibrują na horyzoncie miraże,
dopóki nie przesłonią ich chmury.
Życie karleje, usypiają odruchy.
Nawet zmarszczki na wodzie
uderzają o brzeg silną falą.
Ile marnotrawstwa.
Ile łódeczek z kory
wypełnionych tonami tęsknoty
przewrócił jeden powiew.
Mimo chłodnych wiadomości
wbrew zdrowemu rozsądkowi apeluję:
Bądź wierny marzeniom!
Nigdy nie trać ich z oczu!
Pozwól im przeniknąć
dojmujące podszepty rzeczywistości.
Umrzyj raczej
niesiony na grzbiecie spienionej fali
niż w ciszy obojętności,
która i tak w końcu zatriumfuje.
Przestawiamy zegarki.
Nie próbujmy przestawić serca
na czas zimowy.

Wiersz jest też w temacie Miej serce i patrzaj w serce

przełożyła ze szwedzkiego Halina ThylweKrzysztof Adamczyk edytował(a) ten post dnia 23.02.11 o godzinie 09:38

Temat: Poezja skandynawska

Lassi Nummi (ur. 1928) – poeta fiński. Urodził się w Helsinkach w rodzinie misjonarzy luterańskich. Okres dzieciństwa spędził w Chinach, gdzie jego rodzice przebywali na misji. Przez wiele lat pracował jako dziennikarz, był przewodniczącym Fińskiej Ligii Pisarzy, fińskiego PEN Clubu oraz doradcą literackim przy fińskim Komitecie Przekładowym Biblii. Debiutował w 1949 roku tomem wierszy „Intohimo olemassaoloon” (Pasja istnienia).
Jest autorem dwudziestu kilku książek poetyckich, ważniejsze z nich to: „Vuoripaimen” (Górski pasterz, 1949), „Taivaan ja maan merkit” (Znaki nieba i ziemi, 1954), „Tahdon sinun kuulevan” (Chcę, żebyś usłyszała, 1954), „Kuusimittaa ja muita säkeitä” (Heksametry i inne miary, 1963), „Keskipäivä, delta” (Delta w południe, 1967), „Lähdössä tänään” (Dziś odjazd, 1977), „Heti, melkein heti” (Już za chwilę, 1980), „Kaksoiskuva” (Podwójne widzenie, 1982), „Hiidentyven” (Podejrzana cisza, 1984), „Matkalla niityn yli” (Podróż przez łąkę, 1986), „Karu laidunrinne” (Gołe pastwisko na zboczu, 1989), „Requiem” (1990), „Portaikko pilvissä' (Klatka schodowa w chmurach, 1992), „ Hengitys yössä” (Oddychanie w nocy, 1995).
Jest laureatem wielu ważnych nagród literackich, m. in. Nagrody Państwowej w dziedzinie literatury (pięciokrotnie) i Nagrody Pisarzy Fińskich za 2010 rok, a także doktorem honoris causa w zakresie filozofii (1986) i teologii (2000) Uniwersytetu w Helsinkach. Jego wiersze
tłumaczone były na angielski, niemiecki, rosyjski, szwedzki, norweski, węgierski i polski. Polskie przekłady Łukasza Sommera, które prezentowane są poniżej, drukowane były
w nr 12/1999 (341) „Literatury na Świecie”.

Górski wiatr każe mi myśleć o dziwnych sprawach

Gdyby moje serce było tak stare jak ogród cesarza!
Gdyby moje serce było wielkie jak stolica mandaryna!

Siedzielibyśmy tak całymi dniami, ona i ja, w ogrodzie mojego serca
i śpiewalibyśmy głupie piosenki o miłości, która jest młoda jak pęd bambusa,
bo rodzi się na nowo z każdym wschodem słońca,
która jest czysta jak młody bambus i rozkołysana jak łodyga bambusa,
stara jak gaj babmusowy
albo jak ten samotny dziadyga (on jest naprawdę stary!),
co mieszka ze swoimi księgami w ruinach klasztoru za Jiennah-Thai
i mówi, że dwuletni gaj bambusowy jest stary,
bo wypuszcza pędy z prastarej ziemi.

Aż w pewnej chwili rozłożyłbym ręce, pokazując, jak wielka jest kraina mojego serca,
i zawołał: „Spójrz na tę prowincję! Wszystko, wszystko jest twoje!”

z tomu „Vuoripaimen”, 1949

Wiersz jest też w temacie Buddyzm i kultura Dalekiego Wschodu

Szept

Kiedy skończy się świat, wezmę twoją kościaną główkę
i moja skroń rozpozna twoje pieszczoty poprzez piasek.
Zaśniemy tak, a czuwać będzie szum sosen
i piasek będzie czuwał, i zasypiał, i pieścił białymi dłońmi.
Prześpimy piasek, piasek i wodę,
Prześpimy się przez piasek aż do dna świata.
Prześpimy cały piasek, cały płacz i całe morze.
Prześpimy sosny, mały domek i świecę, aż wszystko zgaśnie.

z tomu „Tahdon sinun kuulevan”, 1954

* * *

Jak niegdyś żyzna Delta uniosła kiedyś swój kształt ku niebu,
a odór jej zgnilizny dał fundament piramidom i bibliotece aleksandryjskiej,
tak może i cale to zatęchłe znużenie, te ślepe zaułki rozkładu, czarna furia i chaos
przemienią się jeszcze w szlachetne wino, nakarmią jakieś nowe życie.
Może te wody zdołają się jeszcze połączyć, znowu staną się nurtem,
który zbierze w całość wszystko, co żyje wokół, który użyźni ziemię.

Jest jeszcze jedna możliwość,
jeszcze jedno wyjaśnienie tego obrazka:
może minął już czas nurtu,
a my zbliżamy się do morza.

Popatrzmy spokojnie na ten widoczek,
a potem odwróćmy się i spójrzmy na krajobraz.

* * *

W przekroju przez mitochondrium
błony sąsiadują ze sobą.

W niektórych orchideach pszczoła
musi zwisnąć głową w dół, żeby się dostać do miodu. I zawisa.

Inny gatunek orchidei: do miodu prowadzi wąskie przejście, jakieś 30 cm
cienkiej rurki. A jednak jest taki motyl, co umie tam wejść;
schyla się ku swemu zadaniu, dotyka czołem pyłku
i już może lecieć dalej, niosąc Nowinę.

Istnieje więc Droga dla wybranych. A co z resztą?

z tomu „Keskipäivä, delta”, 1967

* * *

Sosny, kryształowy mróz,
prawda.

Prawda o ileż bardziej zagmatwana
niż myślałem za młodu.
Żadna gałązka jemioły nie czeka
jako nagroda dla dzielnych poszukiwaczy,
tylko sam las i jego drzewa.
Całe drzewo
po koniuszki igieł pełne śmierci,
pełne życia,
a czy jest jeszcze jakaś trzecia nazwa?
Wieczność? Niezmienność? Sedno. Spoczynek.

Sosny, kryształowy mróz,
co ja właściwie wiem o prawdzie?
Zimno mi. Widzę sosny.

Wiersz jest też w temacie Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa...

* * *

Beznadzieja czystego poranka. Tłum spraw do załatwienia.

Coraz dalej w świecie, wyrwany sam z siebie, przywiązany
do ludzi i toczącego się w dal koła zdarzeń.

Coraz głębiej w sobie. Oderwany od siebie. Niedotykalny
dla tych, którzy wydają ci się blisko.

* * *

Trzy razy dookoła, pięć razy na krzyż.
Problem metodologiczny bycia człowiekiem:
Życie wymaga (zdaje się wymagać) skutecznego działania.
Skuteczne działanie
wymaga (zdaje się wymagać) wiary. Wiara
zdaje się wymagać zawężenia, odrzucenia
alternatywy. Uczciwość i życzliwość, miłość i radość
wymagają, tak się zdaje, uznania wielu
alternatyw, tkwiących ramię przy ramieniu; tysiąca kwiatów,
tłumu światopoglądów,
całkowitego, radosnego promiskuityzmu (wielu związków naraz).
Zakwita ugór; bynajmniej nie działa skutecznie
jako pole uprawne. Ale na tym właśnie polega
skuteczność ugoru: rozlewa zapachy, wabi
zwierzęta parzysto- i nieparzystokopytne, pszczoły, poetów,
żeby każde robiło to, co umie najlepiej: zbierało miód, nosiło pyłki,
przeżuwało, pisało wiersze. - Pozwól,
że rozwinę to porównanie:
również człowiek, taki jak ty, może być kwitnącym ugorem
lub kwiatem na ugorze. Sam możesz wybrać.
Ja w każdym razie będę pszczołą.

Elegia dalmatyńska

Dostałem już wszystko: ciebie.
Koniec z nadzieją, koniec z tęsknotą,
wszystko we mnie pulsuje resztką sił: ty,
ja w tobie, popołudnie, fale, nocny upał.
Dostałem już wszystko, ciebie. Świat cichnie, wygasa
nie w chłodzie, lecz w cieple. Nie w ciszy, ale
wśród przenikliwego cykania świerszczy.

Wiersz jest też w temacie Elegia

* * *

Ja, okno.
Na zewnątrz
w oddali, kwiaty.
Pośrodku
gałęzie, wiatr, powietrze,
niedostępne,
poza dotykiem.
A gdybym tak drgnął?
A gdybym wyruszył w drogę?

z tomu „Lähdössä tänään”, 1977

z fińskiego przełożył Łukasz SommerMarek F. edytował(a) ten post dnia 03.03.11 o godzinie 16:50

Temat: Poezja skandynawska

Paavo Juhani Haavikko (1931-2008) – najwybitniejszy poeta fiński 2 poł. XX wieku, także prozaik i dramaturg. Ukończył studia na Wydziale Filozoficznym Uniwersytetu w Helsinkach. Debiutował jako poeta w dwudziestym roku życia tomem wierszy „Tiet etäisyyksiin” (1951). Kolejne jego książki poetyckie: „Roomalaisia itoja” (1951), „Tuuliöinä” (1953), „Synnyinmaa” (1955), „Suomalainen sarja” (1958), „Lehdet lehtiä” (1958), „Talvipalatsi” (1959) i „Viisi runoa klassillisesta aiheesta” (1961) szybko przyniosły mu rozgłos i uznanie w fińskim środowisku literackim. Od 1960 roku związany był z wydawnictwem „Otava”, początkowo jako członek zarządu, a w latach 1967-1983 jako redaktor naczelny. Jego zbiór wierszy pt. „Runot 1951-1961”, wydany w 1962 roku był swoistym bezcelerem czytelniczym, dwukrotnie wznawianym w krótkim okresie. Podobnym sukcesem były też późniejsze tomy poetyckie: „Puut, kaikki heidän vihreytensä” (1966), „Runoja matkalta salmen ylitse” (1973), „ Kaksikymmentä ja yksi” (1974; wyd. anglojęzyczne: „One and twenty”, 2007), „Maailmassa” (1977). W 1969 roku został uhonorowany przez Uniwersytet w Helsinkach tytułem doktora honoris causa”. W 1984 roku otrzymał prestiżową Nagrodę Neustadt – nazywaną „Małym Noblem”. Jest to międzynarodowa nagroda, ufundowana przez Uniwersytet w Oklahomie
i czasopismo „World Literature Today”, przyznawana za wybitne osiągnięcia literackie. Jej laureatami byli m. in.: Giuseppe Ungaretti, Gabriel García Márquez, Elizabeth Bishop, Czesław Miłosz, Octavio Paz, Tomas Tranströmer i Adam Zagajewski. Od 1989 roku prowadził własną firmę wydawniczą „Art House”. Był aktywnym pacyfistą, zdecydowanym przeciwnikiem członkostwa Finlandii w NATO. Od 1996 roku zasiadał w Fińskiej Akademii. Zmarł w wieku 77 lat, po długiej i ciężkiej chorobie.
W Polsce wydano wybór z jego wczesnej poezji (z pierwszych 8 tomików z lat 1951-1961)
w tomie: Paavo Juhani Haavikko: Białe kamienie (Wybór wierszy). Wybór, wstęp i przekład Bożena Kłosek i Aleksander Nawrocki. PIW, Warszawa 1978. Jego wiersze drukowane były też
w „Literaturze na Świecie”: w nr 2/1988 (w przekładzie Jerzego Litwiniuka i Bożeny Kojro)
i nr 11-12/2009 (w przekładzie Łukasza Sommera).

Przemierzam stratowane bory

Łąki i lasy otwarły się przed końmi.
Sokoły szukały dla mnie łupu.
Pod moim sztandarem zebrali się mężczyźni, by walczyć,
i w pojedynkę
przychodziły kobiety
mówiące innym językiem.

Most zwodzony został na dole
i poborcy podatkowi już nie wrócili.
Przemierzam stratowane bory.
Myśliwych wiodę na straszliwą zagładę.
Wabię jelenie przed oszczepników
i mam taką kobietę, która
niemo u schyłku nocy
wsłuchuje się w siebie.

Wieczór

Zamykam otwory okien
wychodzących na ogród,
gdzie żelazne ramy poruszają
z wyznaczonego miejsca zodiak,
zamykam otwory z wizją ognia
i chodzę korytarzem,
ale planety rozpalają swoje
formy istnienia
i waży ognista waga,
na zewnątrz słyszę krzyk bażanta
i ciszę
słyszę rozwścieczone bażanty
przeszyte strzałą
żelaznego ogrodzenia.

I tam

I tam, gdzie stały wagony
nie odjeżdżając, posadziliśmy kwiaty,
a zapomnieliśmy
o niezapełnionym miejscu na drzewo, tam,
gdzie liście porządkują na wietrze
powiew, rosę, oddech i kwiaty, -
lecz upośledzone
drzewo życia
wypuszcza liście.

Przemokłe niebo

Ciężkie jest przemokłe niebo, tu lżejsza ziemia,
lekka – przemokła
ponad tym chłopcem;
same włosy warte są tyle, co las sosnowy,
a głos dobiega z ziemi
jak głos rosnącego korzenia.

O, poezja jest moją jedyną ojczyzną -
o niej mówię,
moim zakochaniu, które pobudza do pieśni,
ale ja tęsknię też za samym sobą oraz za miejscem,
gdzie będę,
ciche to miejsce,
duszą wśród kwiatów.

O, jak chciałbym zaniechać tych przenosin
i zatrzymać się tu, gdzie jestem:
dusza – miejsce zaciszne
ukształtowane tak, że już nie rośnie.

Jest nas dwunastu mężczyzn,
z których jednego tylko połowa
i tylko jeden ma broń w ręku,
zdekompletowani ruszamy odbijając od grupy,
idziemy w zmierzch,
teraz, kiedy nasze ugrzęzłe cienie
nie zakrzyczą nawet z ziemi,
przyjrzyj się nam, jak stoimy pośród kwiatów dnia
w zmierzchu,
pośród czarnych, pomiętych kwiatów,
przypatrz się nam, tym dwunastu pustym miejscom,
gdzie stoimy
wśród kwiatów.

Pałac zimowy

Piękne dziecko bawiło się w piasku
i napisało palcem:
Kto? skąd? dokąd?

Odpowiedziałem:
O, piękne dziecko, powiedz, czy jest...

Przerwało:
Ja jestem dwojgiem dzieci
i prowadzę się za ręce.

Zapytałem:
O, piękne dziecko, skoro potrafisz rozprawiać,
powiedz mi, gdzie rosną rośliny,
kwitnie trawa,
wiatr i oddech wiatru, truskawka,
siano, róża?

Przerwało:
Jestem skłócone samo ze sobą,
pełne sprzeczności; rozmawiam ze wszystkim,
jestem dziewczynką i chłopcem, jednym i dwojgiem,
a czy ty mógłbyś być nocą i dniem?

Ja:
Jestem nędznym rabusiem, produkującym spożywcą,
który pragnie uczciwej pracy,
chcę wrócić tam, gdzie się urodziłem
już/ewentualnie i/albo
boazeria położona już na ścianie lub
waga lub/ewentualnie nie,
o tym wolę milczeć.

Krzyknęło:
Najpierw zatrzymaj wiatr,
który chodzi i pozwala rosnąć drzewom.

Ja:
O, stylistyka, w której rzadkie są tylko wyjątki,
wszystkie wybiegi szczerości,
która panuje.

Ono:
Co znaczy ta pochwała panującego języka?

Ja:
Chciałbym nauczyć ten wiersz prawa,
od którego nie mogę się wyzwolić;
ten oddech pozwala rosnąć drzewom,
stamtąd przyszedłem poprzez las,
o, ale że to się rozhulało,
rozhulało się jak jesień.

Dziecko:
Ale jeśli to tak uległe, dlaczego
nie próbujesz uwolnić się
i iść w noc, poszukać kogoś,
komu odpowiadałby
pusty oddech?

Mowa księcia

Z dostojną powagą naród ten trzyma się wiatru.
Ludzie stoją u bramy Parvoo. Dzień dobry,
dobry Finie. Powiedziałem: dzień dobry.
Jak miewają się wasze świnie i kurczęta? Jak
miewa się twoja żona?

Nauczyłem się mówić do ludu w jego własnym języku,
ale czy z ludem można rozmawiać?

Fiński nie jest żadnym językiem. To tylko zwyczaj
siedzenia na końcu ławki w kudłatej czapce na uszach

i prowadzenia zbyt długich rozmów o deszczu i wietrze,
popartych dziedzicznym uderzeniem pięścią w stół.

Książę, to jest taki język... Nie można w nim nic
powiedzieć.
To tylko rozmowa – bez końca.

Jesteśmy tu za nasze grzechy w porze, gdy marzec
zmienia się w wiosnę. Marzec,
niezrozumiale łagodny, przechodzi w wiosnę.

Książę. Powiedz, że niedojrzałą mowę
należy wrzucić do worka.

Książę, gdy jest księciem, jest zarazem
księciem i poetą.
Je pieczyste. Przemawia, lubując się w swojej kołysance.
Prosto z tronu pije bulion
i parzy sobie usta.

tłum. Bożena Kłosek i Aleksander Nawrocki

* * *

O krok wyjdź z siebie samego, uczyń ten pierwszy krok
i ruszaj w drogę,
w pielgrzymkę do miejsc świętych,
do obcych miast jako pątnik
w sąsiedztwo świątyń i kobiet
by stać się sobie obcy w ostatniej trudnej godzinie
uczyń ten pierwszy krok
przed siebie.

* * *

Gdy życie pocznie się rozłazić, wietrzeć, kisnąć,
gdy mamy biały śnieg, na którym
pisze się palcem,
ochotę miałbym snuć długą opowieść,
że śnieg kwiatów zimny i prószący mrozem,
a ziemi śnieg tający bielą ognia, ciepły,

dwa rody władców, pokolenia trzy, okrutne mnóstwo
forsy, i wielkie mnóstwo
tak jednakowych kobiet,
że obawiają się, iż są
lustrami,
nie śmieją nawet
zrobić miny,
przemijają
i mnóstwo forsy nagle chlusta,
jak deszcz,
i tak by się musiało ją wydać.
Dwie biele!
obu dany jest charakter
barw różnych
i białego ostrość miecza,
mówi, co zapisane jest na czarno w czerni,
w głębokiej czerni, w sadzy, co pomieści
wszystkie pisania
a miecz odczyta je
bez zająknienia.

tłum. Jerzy Litwiniuk

* * *

Tu, w wietrznym zaciszu cmentarza,
pod drzewkiem pinii,
w tym miejscu skręciłem, zawróciłem ścieżką.
Wiatr wzdychał wśród drzew, wspominałem to, co byłe,
wczorajsze, ojca wiatrów, z mego bólu,
zmartwienia: i że błądziłem się tęskniąc za nikim,
w nieobecności czyichkolwiek tęsknot w tej wietrznej krainie.

tłum. Bożena Kojro

* * *

O bardzo pięknej kobiecie właściwie jeszcze nie wiadomo
jak naprawdę wygląda.
A kiedy uśmiecha się w miejscu publicznym
to miejsce staje się prywatne.
Nie uśmiechaj się! Nie uśmiechaj się na zadaszonej ulicy w Mediolanie,
to pokoje hotelowe, łazienki.

* * *

Najlepsza rzecz w człowieku to jego nietrwałość,
to, że ginie
całkowicie i do końca.
Był martwy od początku świata
aż po swoje narodziny,
czemuż więc ma się budzić i dokonywać czynów,
które trwać będą wiecznie?

* * *

Kto się zadłużył w gęsich jajach, niech nie zaciąga
.pożyczki na kacze.
Gdy oprocentowanie wynosi dziesięć, ściągnie złoto
choćby z księżyca.
Gdy inni kupują, sprzedawaj. Kupuj, gdy inni sprzedają.
Najpierw myśleć powoli, potem działać prędko.
Z niedobrych interesów wycofuj się prędko.
Zapominaj o nich.
Za sto lat teraz będzie sto lat temu.
Nie lękaj się banałów.

tłum. Łukasz Sommer

Inne wiersze Paavo Haavikko w tematach: Trochę o duszy, Łzy, płacz, rozpacz...,
Żydzi, judaizm i kultura żydowska w poezji, Dom, Ciemność, W harmonii z przyrodą, Miniatury poetyckie, Wybory, Kalendarz poetycki na cały rok, W głąb siebie („Szaleństwo i geniusz”)/Przodkowie - bliżsi i dalsi.Ryszard Mierzejewski edytował(a) ten post dnia 01.09.11 o godzinie 11:45

Temat: Poezja skandynawska

Werner Aspenström (1918-1997) – jeden z najwybitniejszych poetów szwedzkich XX wieku. Urodził się w małym miasteczku Torrbo w środkowej Szwecji. Od 1941 roku mieszkał w Sztokholmie , gdzie studiował na tamtejszym uniwersytecie filozofię, religioznawstwo
i filologię szwedzką. Debiutował jako poeta w 1943 roku tomikiem pt. „Förberedelse” (Przygotowanie), ale dopiero drugi tom „Skriket och tystnaden” (Krzyk i milczenie, 1946) oraz trzeci „Snölegend” (Śnieżna legenda, 1949) przyniosły mu rozgłos i uznanie zarówno wśród krytyków, jak i szerokich rzesz czytelników. Szybko stał się duchowym przywódcą młodych poetów, którzy doprowadzili do ugruntowania modernizmu jako wiodącego kierunku w literaturze szwedzkiej lat 40-tych XX wieku. Głównym forum dyskusji estetycznych i światopoglądowych młodych poetów szwedzkich było pismo „40-tal” (Lata czterdzieste), założone i kierowane przez Aspenströma. Poza wymienionymi tomami wierszy na jego poetycki dorobek złożyły się jeszcze: „Litania” (Litania, 1952), „Hundarna” (Psy, 1954), „Dikter under träden” (Wiersze pod drzewami, 1956), „Om dagen om natten” (Dniem i nocą, 1961), „Trappan” (Schody, 1964), „Sommar” (Lato, 1968), „Inre” (Wnętrze, 1969), „Skäl” (Powód, 1971), „Under tiden” (Tymczasem, 1972), „Ordbook” (Słownik, 1976), „Tidigt en morgon sent på jorden” (Wczesnym rankiem późno na ziemi, 1980), „Sorl” (Szmer, 1983), „Varelser” (Istoty, 1988), „Enslikt och allmänt” (Szczególne i powszechne, 1991), „Ty. Elegier och andra dikter” (Ponieważ. Elegie i inne wiersze, 1993). Ostatni, niedokończony tom wierszy „Issrapport” (Raport o stanie lodu) wydano już po jego śmierci w 1997 roku. Oprócz poezji pisał również prozę (opowiadania i jedną powieść), dramaty i eseje literackie. Tłumaczył też na szwedzki wiersze Majakowskiego i Brodskiego oraz poetów węgierskich. Był laureatem wielu nagród literackich, m. in. Nagrody Övralid (1958), Nagrody Bellmana (1959), Wielkiej Nagrody Dziewięciu (1969), Wielkiej Literackiej Nagrody Promocyjnej (1984), Nagrody Carla Emila Englunda (1990), Nagrody Harry'ego Martinsona (1991), Nagrody Ferlina (1995). W 1976 roku otrzymał tytuł doktora honoris causa Uniwersytetu Sztokholmskiego. W latach 1981-1989 był członkiem Akademii Szwedzkiej.
Wiersze Wernera Aspenströma tłumaczyli na polski: Andrzej Krajewski-Bola, Zygmunt Łanowski, Leopold Neuger, Ewa Niewiarowska, Roman Kaźmierski i Anna Topczewska. Ukazały się one w tomach: Werner Aspenström: Wiersze. Wybór i przekład Andrzej Krajewski-Bola. PIW, Warszawa 1977; W sali zwierciadeł. Antologia poezji szwedzkiej (1928-1979). Wybrał i opracował Zygmunt Łanowski. Wydawnictwo Poznańskie, Poznań 1980 oraz Musisz odnaleźć swą własną twarz. Wybór szwedzkiej liryki miłosnej. Przekład i opracowanie Ewa Niewiarowska. Carmelitanum, Poznań 1992. Przekłady Leopolda Neugera publikowane były na łamach "Dekady Literackiej" nr 10/1994 i 1/1997, Anny Topczewskiej w „Literaturze na Świecie” nr 5-6 /2005, a Romana Kaźmierskiego na portalu nieszuflada.pl.

Z tomu „Snölegend”, 1949

Isstacken

Någonstans mellan björkar,
i den gula isstacken,
ligger vintern fjättrad.
Går du där förbi
vitnar kinden.
En gång såg jag en citronfjäril
sugas in i kölddraget och dö.
Detta hände i juli
när sjöarna blänker.

przekład Anny Topczewskiej pt. „Zmarzlina”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Śnieżny list”
w temacie Listy poetyckie

Z tomu „Litania”, 1952

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

przekład Leonarda Neugena pt. „Gąsienica miernikowca”
w temacie Metamorfozy

Z tomu „Hundarna”, 1954

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. "Letnia noc"
w tematach: Wiersze na różne pory dnia i Szukanie lata

Z tomu „Dikter under träden”, 1956

Ikaros och gossen Gråsten

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
Gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsåm gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. "Ikar i granit"
w temacie Lot nasz podniebny...

Barnet frågar om solen

Ljusets vita vattenfall
genom molnen, genom löven
och på barnets frågekvarn:

varför och varför?

Världens enkelheter går ej
att förklara. Inte gräset,
inte ljusets vattenfall, det vita,
ohörbara.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Dziecko pyta o słońce”
w temacie Dziecko jest chodzącym cudem...

Z tomu „Trappan”, 1964

Trappan

En trappa.
En man som klättrar.
Steg för steg,
till det sista.
Vidare!
Faller?
Faller inte.
Svävar en stund
i sin innerliga tro.
Faller.
Tungt.
Likt en padda.
En paddas tungsinta duns.
Reser sig.
Klättrar uppför trappan.
Högre!
Faller?
Faller inte.
Svävar en stund
i sin innerliga tro.
Faller.
Oformligt, oskönt.
Säckens osköna duns.
Reser sig.
Trampar, trampar.
Ut i det blå!
Faller?
Faller inte.
Svävar en stund
i sin tro.
Faller.
Ser sig förvånat omkring.
„Lever jag
eller imiterar jag
livets rörelser”?
Reser sig.
Vandrar upp för trappan

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Schody”
w temacie Motyw schodów w poezji

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

przekład Romana Kuźnierskiego pt. „Ty i ja i świat”
w temacie Świecie nasz

Hästen

Åskan brakar och bråkar sig fram över Hälsinglands skogar,
fäller en blixt än här, än där,
och dödar i förbifarten en apelkastad häst,
som ingen stalldräng längre rider på och ingen minns
och ingen sörjer - utom källan,
i vilken den doppade sin varma mule
och rörde om bland stjärnorna, som fastnat i evigheten
högt över Hälsinglands skogar.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Koń” w temacie
Jak wysłowić konia czerń...?

Z tomu „Inre”, 1969

Ikaros, forsenad, ger sig av

Fransad matta avfärd
uppskjuts år från år,
fransas, klipps och ansas
tills det föga återstår,
tills den bränner som en sol
under fötterna på honom!
Och han lämnar
den sjabbiga förortslägenheten
och flyger dit där han måste
(ensammare nu, berövad
den tidiga mytens glans)
på en liten, mycket sliten
matta utan frans.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Odlot
opóźnionego Ikara” w temacie Lot nasz podniebny...

Hypnos för människoharar

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
För halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare
än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir litet mindre harigare
när den korsar det öppna fältet.
Försök!
Var inte rädd.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Hipnotyzowanie
ludozająców” w temacie Być poetą...

Z tomu „Under tiden”, 1972

Kvitterbusken

Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar
dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.
Jag tänker på en alldeles bestämd kvitterbuske
på vägen mellan Södra BB och Norra kyrkogården.
Den kokar av sparvar.
Måste du stanna och knyta skorna,
Gör det här!

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Rozćwierkany
krzak" w temacie Pierzaści bracia mniejsi

Sardinen på tunnelbanan

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

przekład Andrzeja Krajewskiego-Boli pt. „Sardynki w metrze”
w temacie Czym jest wolność?

April

Barmarker. Barhimlar.
Moln sopas sönderblåsta bort.
Upptinad huggorm möter vårskodd fot.
Något gult som övningsflyger
och „såg den första människan i dag”.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Kwiecień”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok
       
      
Z tomu „Ordbok”, 1976

Om det bara fanns två ord

Om det bara fanns två ord, ping och pong,
och ping betydde himmel, pong jord?

Alltid får den visor
som sjunga vill.

Ibland är du inne i staden,
iblnad är staden inne i dig.

Det kan också räknas som musik
när det dunsar till i brevlådan.

Inget dåligt måleri när man tappar ägget
så att gulan blir synlig.

Möjlig kvällsbön:
Ping, låt solens rundhet bestå!

Pong vaknar och:
runda solen har bestått

przekład Romana Kaźmierskiego pt. „Gdyby istniały
tylko dwa słowa” w temacie Zaspiewam ci pieśń
       
      
Z tomu „Sorl”, 1983

Sparkstöttingen

Innan mars månad snöpligt försvinner
några ord om sparkstöttingen,
byvägens oförbätterliga fordon,
den frusna insjöns osänkbara båt.
Omålad, stel men styrbar
stod den i grindhålet
och pekade bort mot skogsbryn,
kråkor och sparsamma gårdar.
Vantarna kramade handtagen,
pjäxan tog spjärn mot jordklotet
och så bar det iväg
till handelsboden.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Fińskie sanie”
w temacie Kalendarz poetycki na cały rok

Inne wiersze Wernera Aspenströma w tematach:
Wiersze na każdy dzień tygodnia, ”Okrutną zagadką jest życie”..., W zapomnieniu, Owady są wszędzie..., Śmierć, A mnie jest szkoda słomianych strzech, Samobójstwo
w wierszach..., W czasie deszczu nudzą się dzieci, ale nie poeci, W zamieci słowa,
Głosy i dźwięki, szepty i krzyki, W harmonii z przyrodą, Elegia/Ciemność, Nasze miejsca, Blaski i cienie małżeństwa, Pochodnie, świece, znicze - symbolika ognia
i poetyckie odniesienia, Apokalipsa i eschatologia (motyw końca świata i sądu ostatecznego w poezji), Fantomy wyobraźni, Czas, zegary..., Dziecko jest chodzącym cudem..., Los i przeznaczenie/Jak wysłowić konia czerń...?, O przyjaźni w poetyckich strofachTen post został edytowany przez Autora dnia 22.07.15 o godzinie 05:46

Temat: Poezja skandynawska

Edith Södergran (1892-1923) – poetka fińska. Urodziła się w Sankt Petersburgu
w zamożnej rodzinie mieszczańskiej. Dzieciństwo spędziła w fińskiej wiosce Raivola, gdzie jej dziadek kupił dom i zatrudnił jej ojca w swoim tartaku. Po trzech latach tartak został jednak postawiony w stan upadłości, a kilka miesięcy później ojciec Edith zmarł na gruźlicę.
Na naukę w szkole dla dziewcząt wyjechała do Petersburga. Była bardzo zdolną uczennicą, która opanowała biegle 6 języków: oprócz fińskiego, także szwedzki, rosyjski, angielski, niemiecki i francuski. Kiedy miała 16 lat wykryto u niej gruźlicę, którą najprawdopodobniej zaraziła się od swojego ojca. Z chorobą tą walczyła do końca życia, do swej przedwczesnej śmierci. Zmarła w swoim rodzinnym domu w Raivoli, w wieku 31 lat. Wiersze pisała po szwedzku. Za jej życia ukazały się tomy: „Dikter” (Wiersze, 1916), „Septemberlyran” (Lira wrześniowa, 1918), „Rosenaltaret” (Różany ołtarz, 1919) oraz „Framtidens skugga” (Cień przyszłości, 1920), pośmiertnie: „Landet som icke är” (Kraj, którego nie ma, 1925). Opublikowała też dwa tomy aforyzmów: „Brokiga iakttagelser” (Różnorodne obserwacje, 1919) i „Tankar om Naturen” (Myśli o przyrodzie, 1920). Była jedną z najwybitniejszych poetek skandynawskich XX wieku, która wprowadziła do literatury skandynawskiej poetykę modernizmu, a także elementy dwudziestowiecznej awangardy literackiej: francuskiego symbolizmu, niemieckiego ekspresjonizmu i rosyjskiego futuryzmu.
Wiersze Edith Södergran tłumaczyli na polski: z fińskiego Bolesław Mroziewicz, ze szwedzkiego Leonard Neuger, Alicja Rybałko i Wojciech Niwiński. Przekłady B. Mroziewicza ukazały się na łamach pisma „Nurt” nr 2/1984, przekłady L. Neugera w „Dekadzie Literackiej” nr 8/1993, przekłady A. Rybałko w pismach „Znad Willi” nr 14/1994 i „Magdalenka Literacka” nr 5-6/1995, a także w tomiku: Edith Södergran: Moje życie, moja śmierć, mój los (wybór wierszy). Oficyna Literatów i Dziennikarzy "Pod Wiatr", Warszawa 1995. Przekłady W. Niwińskiego dostępne są w elektronicznym tomiku: Pieszo przez słońc systemy. Wybór wierszy Edith Södergran. Wybrał, przełożył i przedmową opatrzył Wojciech Niwiński. Jednoosobowa Awantura Wydawnicza, Wojtek 47 (2011). Moje przekłady wierszy Edith Södergran, z języka szwedzkiego, publikowane są po raz pierwszy na naszym forum.

Szerzej o życiu i twórczości Edith Södergran czytaj esej Leonarda Neugera „Wydziedziczona.
O poezji Edith Södergran” w temacie Zbliżenia – eseje o poezji i poetach.
        
Z tomu „Dikter”, 1916





Jag såg ett träd...

Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. "Widziałam
drzewo..." w temacie Los i przeznaczenie

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Gwiazdy”
w temacie Gwiazdy, planety, kosmos w poeji...

I fönstret står ett ljus

I fönstret står ett ljus,
som långsamt brinner
och säger att någon är död därinne.
Några granar tiga
kring en stig som stannar tvärt
i en kyrkogård i dimma.
En fågel piper —
vem är därinne?

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Światło
w oknie” w temacie Blask (wysokich) okien

Vi kvinnor

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tunga dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „My kobiety”
w temacie Kobiecy portret

Min själ

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning,
min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer;
min själ kan icke minnas och försvara,
min själ kan icke överväga och bekräfta.
När jag var ett barn såg jag havet: det var blått,
i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd,
nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,
men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken.
När riddaren kom var jungfrun röd och vit,
men jag har mörka ringar under ögonen.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Moja dusza”
w temacie Trochę o duszy

Kärlek

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än — försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Miłość” w temacie Erotyka

Helvetet

O vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor...
I helvetet säger ingen ett tomt ord...
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Piekło” w temacie
Za bramą piekieł, czyli motyw diabła w poeji


Den väntande själen

Jag är allena bland träden vid sjön,
jag lever i vänskap med strandens gamla granar
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.
Allena ligger jag och väntar,
ingen människa har jag sett gå förbi.
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,
bittra slingerväxter krypa i min famn,
jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Ta czekająca
dusza” w tematach: Trochę o duszy i Miłość  
       
         
Z tomu „Septemberlyran”, 1917





Jungfruns död

Den skära jungfruns själ tog aldrig miste,
hon visste allting om sig själv,
hon visste ännu mer: om andra och om havet.
Hennes ögon voro blåbär, hennes läppar hallon,
hennes händer vax.
Hon dansade för hösten på gulnade mattor,
hon kröp ihop och virvlade och sjönk - och slocknade.
Då hon var borta visste ingen att hennes lik låg
kvar i skogen...
Man sökte henne länge bland tärnorna på stranden,
de sjöngo om små musslor i röda skal.
Man sökte henne länge bland männen vid glasen,
de stredo om blanka knivar ur hertigens kök.
Man sökte henne länge i fälten av konvaljer,
där hennes sko låg kvar sen sista natt.

Julnatten 1916

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. "Śmierć dziewczęcia"
w temacie "Okrutną zagadką jest życie"...

Visan från molnet

Uppå molnet bor allt vad jag behöver:
mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,
och på molnen bor jag själv
- vit, i sol som bländar,
oåtkomligt lycklig vinkande farväl:
Faren väl, min ungdoms gröna skogar.
Odjur där husera -
jag sätter aldrig mer min fot på jorden.
Tog en örn mig upp på sina vingar -
fjärran från världen
har jag fred.
Uppå molnen sitter jag och sjunger -
ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt -
därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor.

przeklad Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Piosenka z chmury”
w temacie Chmury i obłoki w poetyckiej wyobraźni

Landskap i solnedgång

Se i solnedgången
simmande eldöar tåga
imperialt över gräddgröna hav.
Öar i brand! Öar som facklor!
Öar i segertåg!
Upp ur djupen blixtrar svart en skog
dolskt, avundsjukt - hänryckt, radande sig, triumf till triumf...
Arma strimmor skog i bleka töcken
gripas, upphöjas - förena sig till majestät.

Gloria! Seger!
Knäböjen, lejonvidunder,
i världens skumma hörn.
Dagen går tronande till ända...
Ljusets trådar klippa osynliga händer av.

1918

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Pejżaż o zachodzie słońca”
w temacie Wstrzymaj się chwilo, jesteś tak piękna!...

       
                   
Z tomu „Rosenaltaret”, 1919




Rosenaltaret

Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.

Jag är i skymning
tempelprästinna
invigd bevakande
framtidens eld.
- - - - - - - - - - - - -
Jag träder ut till eder
med ett glatt budskap:
Guds rike börjar.
Icke Kristi
tynande välde,
nej högre, ljusare
mänskogestalter
träda till altaret,
bärande fram sin tacksamhet
överjordiskt doftande,
sinnesbetagande.

Där står altaret -
som en suck ur Guds bröst -
krönen det med rosor
att man endast ser ett berg av skönhet.
Lätt därpå
skall stundens ande sitta
drickande
ur bräckligt gyllne glas
stundens skål.

September 1918

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Różany
ołtarz” w temacie Fantomy wyobraźni

Brev från min syster

Brev från min syster.
Vad kunna brev säga,
då jag ser dig!
Faller ej håret lätt omkring dig i gyllne vågor
då du träder in
för att berätta mig ditt liv?
Stelna ej dina fållar av hänförelse då du går?
Jorden bär dig.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Varför hava ej alla ögon att se det,
varför öser en enda hand ur gudarnas brunn?
Syster, min syster.
Jag har fått din bild.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „List od
mojej siostry” w temacie Z wyspy Lesbos i nie tylko...

I mörkret

Jag fann ej kärleken. Jag mötte ingen.
Skälvande gick jag förbi Zarathustras grav i höstliga nätter:
vem hör mig mer på jorden?
Då lade sig lätt en arm om mitt liv -
jag fann en syster...
Jag rycker henne i de gyllne lockarna -
är det du omöjliga?
Är det du?
Tvivlande blickar jag henne i ansiktet...
Leka gudarna så med oss?

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „W ciemnośći”
w temacie Z wyspy Lesbos i nie tylko...

Alla ekon i skogen

Nej, nej, nej, ropa alla ekon i skogen:
jag har ingen syster.
Jag går och lyfter upp hennes vita sidendräkt
och omfamnar den maktlöst.
Jag kysser dig, all min lidelse lägger jag i dig,
du tanklösa väv,
minns du hennes rosiga lemmar?
Hennes skor stå kvar i solskenet,
gudarna värma sina händer därvid.
Fall snö över min systers kvarlevor.
Yr över dem snöstorm ditt bittertunga hjärta.
Med rysning skall jag beträda detta ställe,
såsom den otäcka plats där skönheten begrovs.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Wszystkie
echa w lesie” w temacie Rozstania

Systern

Jag hade en gång en syster, ett gyllene barn.
I staden försvann hon för mig i mängden.

Ser jag bland svarta granar
ungbjörken skaka sina gyllne lockar,
minns jag min syster.

Står hon storögd bland träden
med klappande hjärta,
sträcker hon ut sina händer mot mig?

Syster, min syster, vart förde de dig?
Vilka vällustdrömmar kan du drömma
på trötta bäddar?

Hjältebarn, lyckobarn!
Vi vänta tillsammans
på sagornas dag.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Siostra”
w temacie Z wyspy Lesbos i nie tylko...
        
        
Z tomu „Framtidens skugga”, 1920




Framtidens skugga

Jag anar dödens skugga.
Jag vet att våra öden ligger i hopar på Nornornas bord.
Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden
som icke är skriven i de eviga tidernas bok.
Jag vet så visst, som att solen går opp,
att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick,
                 då hon står i zenit.

Framtiden kastar på mig sin saliga skugga;
den är ingenting annat än flödande sol:
genomborrad av ljus skall jag dö,
då jag trampat all slump med min fot,
                 skall jag leende vända mig bort ifrån livet.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Cień przyszłości”
w temacie Los i przeznaczenie


Du store Eros

Du store Eros. Du andas bröllop.
Men vad för bröllop?
Sen jorden stått, och åtrå vigt
              två kroppar samman,
har blixten icke nått
till människopanna.
Denna blixt slår,
denna blixt är allsmäktig,
blixten gör med människobarnen vad den vill.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Wielki Erosie”
w temacie Erotyka

Eros tempel

Jag såg, att Eros tempel var av människokroppar.
Därinne gudens bild, den evigt ena.
Vad hans läppar bjuda, har ingen förstått,
vad han innerst tänker, vet ingen.
Hans blickar piska blott de sorglöst unga kroppar,
som leka med varandra.
Vi känna ej hans lust - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - -
Vi Eros lekkamrater, vi vilja endast ett:
bli eld utav din eld och brinna upp.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Świątynie
Erosa” w temacie Erotyka

Vattenfallet

Skaparvånda kring mitt hjärta,
moln omkring mig som jag kysser med min mun.
Moln, veten I vad som blir av mig?

Jag vill gå i dag till en spåkvinna.
Höj din hand och visa mig min framtid.
Jag ser dina två ögon som stål.

O du dånande vattenfall av vällust.
Skummet som porlar på din strand gör en håg förryckt.
Dånande, störtande fall, du behöver intet fråga.
Evigt samma visshet slår tusenfaldigt kullerbyttor.
Svårmodiga visshet: att du är oemotståndlig och överflödig.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Wodospad”
w temacie Motyw wodospadu
        
        
Z tomu „Landet som icke är”, 1925





Nattlig madonna

När de svarta molnen drogo över himlen
satt en moder vaken och ett barn sov.
Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad
alla världars lov.

Och den unga modern hörde likt ett eko
djupast i sitt inre nattens tysta lov:
o vad världen växte ut i alla vidder
när den lille sov!

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Nocna Madonna”
w temacie Obraz Madonny w poezji

Sjuka dagar

Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta,
fjärran är mitt hjärta beläget
på en avlägsen ö.
Vita fåglar flyga fram och åter
och bringa budskap att mitt hjärta lever.
Jag vet - hur det lever
av kol och sand
på vassa stenar.

Jag ligger hela dagen och väntar på natten,
jag ligger hela natten och väntar på dagen,
jag ligger sjuk i paradisets trädgård.
Jag vet att jag icke blir frisk,
längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.
Jag har feber som en kärrväxt,
jag svettas sötma som ett klibbigt blad.
På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.
Jag som älskar jorden
vet ingenting bättre än vattnet.
I vattnet falla alla mina tankar
dem ingen sett,
mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.
Vattnet är fullt av hemligheter!

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Chore dni”
w temacie Ból

Ett liv

Stjärnorna äro obevekliga -
det veta vi alla -
men jag vill söka lyckan på alla vågor blå
och under alla gråa stenar.
Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv?
En liten näckros vissnar bort i sanden.
Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden
när sol går ned.
Vad hade flugan att söka i spindelns nät,
och vad har sländan gjort av sin enda dag?
Det gives intet svar än två livlösa vingar
över ett hopsjunket bröst.
Svart blir aldrig vitt -
dock kampens sötma finnes kvar för alla
och alla dagar komma färska blommor ur helvetet.
Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges
och allt står stilla -
intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad.
Men ingen vet det mer.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Życie”
w temacie ”Okrutną zagadką jest życie”...

Fångenskap

Fången, fången ... jag vill slita mina bojor.
Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.
Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn.
Brons fogar sig till brons och blir en människa,
och människan går med järn i sitt hjärta.
Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan
av blixtrarnas gud?
Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det -
fullmånen föder mig ett nytt.

Februari 1919

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. "Niewola"
w temacie ”Okrutną zagadką jest życie”...

Blekhjärtade natt

Blekhjärtade natt, du lyssnar...
Nej, det är icke sant, ditt halva blod är mäktigt nog.
Då det stiger i dina ådror
och går till anfall är världen din.

Blekhjärtade natt, då ditt blod är uppe, framme och går till anfall,
då äro dina ådror en tom fästning,
en kusligt övergiven,
när den stora striden står om järnporten.
En övergiven borg behärskar världen,
kraftens namnlösa borg.
Sjungande återvänder en gång ditt mörka blod.

Februari 1919

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. "Blada noc serca"
w temacie ”Okrutną zagadką jest życie”...

Mitt liv, min död och mitt öde

Jag är ingenting än en omätlig vilja,
en omätlig vilja, men vartill, vartill?
Allting är mörker omkring mig,
jag kan ej lyfta ett halmstrå.
Min vilja vill blott ett, men detta känner icke jag.
När min vilja bryter fram, skall jag dö:
var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Moje życie,
moja śnierć i mój los” w temacie Los i przeznaczenie

Min barndoms träd

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Juni 1922

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Drzewo mojego dzieciństwa”
w temacie Cóż jest piękniejszego niż (wysokie) drzewa...

Månen

Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt:
ett dött blad och en död människa
och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet
och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord
är dödens bana.
Och månen spinner sin underbara väv,
den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät
kring allt som lever.
Och månens skära mejar blommor av
i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.

September 1922

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. “Księżyc”
w temacie Gwiazdy, planety, kosmos w poezji

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

przekład Ryszarda Mierzejewskiego pt. „Kraj, którego nie ma”
w temacie Raj, wyspy szczęśliwe, arkadia

Inne wiersze Edith Södergran w tematach:
Gdy otworzysz oczy.../Motyw koła w poezji, Marzenia/Przysiądź z poetą na ławce, Człowiek i jego charakter, Emigracja, Poezja religijna, Autoportret w lustrze wiersza, Kobiecy portret, Ciało mojego ciałaTen post został edytowany przez Autora dnia 10.01.15 o godzinie 17:12

Temat: Poezja skandynawska

Björn Håkanson (ur. 1937) – szwedzki poeta, prozaik i eseista. Urodził się i wychował
w Linköping. Studiował na Uniwersytecie w Uppsali, gdzie następnie uzyskał doktorat
z filozofii. Był współzałożycielem i członkiem redakcji czasopisma „Rondo”. Pracował też jako recenzent i krytyk literacki w popularnej popołudniówce „Aftonbladet” i przez wiele lat był prezesem „Författarförlaget” (Wydawnictwa Literatów). Jest autorem przeszło 20 książek: tomów poezji, powieści, esejów i książek podróżniczych. Wśród tomów poezji są: „Rymd för ingenting” (1962; Miejsce na nic), „Mot centrum (1963; Do centrum), „Kärlek i Vita Huset” (1967; Miłość w Białym Domu), „Dikter mellan två val” (1969; Wiersze między dwoma wyborami), „Fronter i Tredje Världskriget” (1975; Fronty w Trzeciej Wojnie Światowej), „Stängt för sammanträde (1976; Zamknięte z powodu zebrania), „Tjänstemannens son” (1978; Syn urzędnika), „Leonardos lustgård” (1982; Ogród Leonarda), „Fisken i ögat” (1987; Ryba w oku), „Utanför familjeboken” (1992; Poza książką rodzinną), „När stenen brinner” (1998; Kiedy płonie kamień), „Utom tävlan” (2002; Poza konkursem), „Jag ensam” (2010; Ja sam). Wybór wierszy Björna Håkansona ukazał się w Polsce w tomie: W sali zwierciadeł. Antologia poezji szwedzkiej (1928-1978). Wybrał i opracował Zygmunt Łanowski. Wydawnictwo Poznańskie, Poznań 1980.

Wojna w Szwecji

To migotanie na pewno mi przeszkadza.
Stolica Szwecji nazywa się New York.
Stolica Stanów nazywa się Hanoi.
Dziś rano znów bombardowano Sztokholm
Oglądałem to z Białego Domu.
Wybieram swobodnie, póki nie wybiorę strony.
Wybiorę stronę, gdy obraz się przejaśni.
Obraz przejaśni się, gdy wybiorę stronę.
To migotanie na pewno mi przeszkadza.

Napalm

Chłopak przybiegł do mnie
Przybiegłem do mego ojca
Twój syn płonie, krzyknąłem
Mój syn przybiegł i zawołał: płonę
Musimy najpierw zgasić ogień, rzekłem
Mój ojciec podszedł do mnie i powiedział:
Nie widzisz, że ten chłopak płonie?
Musimy najpierw zgasić ogień, rzekłem
Mój syn przybiegł do mnie i zawołał:
Przybiegłem do twego ojca wołając:
nie widzisz, że twój chłopak płonie?
Mój syn jest moim ojcem, chłopcem, który biegnie
Nie widzę nikogo więcej, rzekłem: płonie
Musimy gasić: ty i ja znikamy


Środki masowego przekazu

War is peace
Koło jest okrągłe
Przyszłość jest jasna
Koło jest kwadratowe
Człowiek jest dobry
Ignorance is strength
Koło jest okrągłe
Demokracja jest wolnością
Beauty is truth
Koło jest trójkątne
Miłość jest życiem
Truth is beauty
Koło jest okrągłe
Nadzieja jest wierna
Strength is ignorance
Koło jest sześcienne
Odległość jest bliskością
Slavery is freedom
Koło jest okrągłe
Wiara jest zbawieniem
Peace is war

Wiersz jest też w temacie Motyw koła w poezji

Wargi humanisty poruszają się:

Patrzcie na ludzi!

Ten, absolutnie pewny swojej wiary
wyciąga pomocną dłoń

Ten, nie rzeczowy w swej nadziei
wyciąga pomocną dłoń

Ten, bezsilny w swojej miłości'
wyciąga pomocną dłoń

Ileż wyciągniętych dłoni!
Te trzy będą istotne:

Wiara, nadzieja i miłość,
Kanony humanistycznego altruizmu.

Patrzcie na groby masowe!

Kobieta poza historią

Jeśli chodzi o jabłko aktywna była Ewa
Walka kobiet zaczęła się na długo przed męką Hamleta
Prowadziła ją między innymi także siostra Hamleta
choć naturalnie w sztuce jej nie ma
To ona powiedziała księciu
gdzie dokładnie Poloniusz słucha
zwykle za draperiami
To ona dla roznamiętnionej Ofelii
przekładała miłosne uszczypliwości Hamleta
na społeczne fakty
Kiedy Hamlet po monologu byćalboniebyć
płacząc załamał się za kulisami
Spotkało go ostre siostrzane: być!
Nie ona poślubiła króla Fortynbrasa
ale to ona
urodziła temu norweskiemu osiłkowi
dziecko
Jego królowa siedziała tylko i przędła
O Hamlecie siostra mawiała
On umrze
wraz z burżuazyjną historią literatury
Ale moja krew żyć będzie zawsze

Wiersz jest też w temacie Wątki szekspirowskie w poezji

wszystkie wiersze w przekładzie Zygmunta Łanowskiego

Inne wiersze Björna Håkansona w tematach: Ameryka wczoraj i dziś, Muzea i galerie, Wiersze jak kartki z pamiętnika, Treny, epitafia i inne wiersze o tematyce żałobnej,
Dziecko jest chodzącym cudem..., Trudne pytania, Świecie naszKrzysztof Adamczyk edytował(a) ten post dnia 19.08.11 o godzinie 12:38

Temat: Poezja skandynawska

Oddvar Rakeng (ur. 1939) – norweski poeta, pisarz i dziennikarz. Urodził się w Tisdel, obecnie mieszka i pracuje w Lillehammer. Zanim zaczął uprawiać twórczość literacką
i współpracować z instytucjami kultury, pracował jako niewykwalifikowany robotnik
i rzemieślnik. Potem studiował w Nansenskolen w Lillehammer, norweskiej ludowej akademii humanistycznej. W latach 1960-2001 pracował jako dziennikarz, specjalizujący się
w problematyce kulturalnej. Wraz ze swoim bratem, malarzem Arnoldem Rakengiem (1930-2000) był pionierem norweskiej oraz duńskiej telewizji dla dzieci. Pisał scenariusze do programów, a także książki dla dzieci i młodzieży. Jest autorem zbiorów wierszy: „Vi som går kjerreveien” (My którzy chodzimy po polnej drodze, 1970), „Det nye diktet” (Nowy wiersz, 1971), „Fargesendinger” (Nadający kolor, 1973), „Skjegg og sjampo” (Brodacz i szampon, 1975), „Nesten som i virkeligheten”, (Prawie jak w prawdziwym życiu, 1979), „Paparazzi. Dikt” (Paparazzi. Wiersze, 2009).
Po polsku ukazał się jego ostatni tom, w tłumaczeniu Ewy Jarvoll Nilsen: Paparazzi. Wiersze. Wyd. Adam Marszałek, Toruń 2011. Jak pisze we wstępie prof. Harald Nilsen - redaktor polskiego wydania - „jego wiersze charakteryzują się uniwersalnością, a poruszane w nich tematy są aktualne zarówno dla polskich, jak i norweskich czytelników. Przykładem są paparazzzi, bezkopromisowi reporterzy polujący na sensacje i znane osobistości. Tematyka niektórych wierszy wyrażona jest za pomocą symboli, w innych zaś autor prezentuje przeszłość w sposób nowoczesny – przez nowe środki przekazu i nowe na nie spojrzenie.” Oddvar Rakeng jest laureatem wielu ważnych nagród i wyróżnień za swą działalność literacką, dziennikarską i kulturalną, jest też członkiem honorowym stowarzyszenia pisarzy norweskich Oppland Forfatterlag.

Z tomu „Det nye diktet”, 1971

To små for bilen

I

I natt frøs front-rutene til
på arbeidsplassene
samtale man om pigg-dekk
Om nettene
står bilene fortøyd
til motorvarmer-kontaktene
lydige
ventende
på morgenen
og tennnings-nøklene

II

Biler er blyge om kvelden
slår blikket ned
når de møter noen
Blinker seg rødmende inn i mørke alléer
og stille sidegater

Z tomu „Paparazzi. Dikt”, 2009





Visning

Ditt indres
interiør
formet av
dine drømmers IKEA
med gasspeis
av " ammende begjær
Eiendomsmegler
fra en ukjent planet
uvitende
om fellesgjeld
Gjedrems rentespiral
en seng
av hvilende ord
like stille
som en bevegelig
skygge
fra et sivstrå

przekład Ewy Jarvoll Nilsen pt. „Oględziny”
w temacie Poezja codzienności

Legitimert

Fliker av vår felles
kikker-mentalitet
legitimeres
med lisensavgi! er
og abonnementskampanjer
backet opp
av Paparazzienes
kraftige telelinser

przekład Ewy Jarvoll Nilsen pt. „Usprawiedliwione”
w temacie Poezja codzienności

Inne wiersze Oddvara Rakenga w tematach:
Świecie nasz, Niech żyje bal, Zaplątani w wirtualnej sieci, To (nie) jest rozmowa na telefon, Wojna, Homo automobilus, czyli jadę samochodem..., Blaski i cienie małżeństwa, Poezja i fotografia, Miłość, Na falach eteru, czyli poezja i radio, Ucieczki, Kalendarz poetycki na cały rok, Nagość, Wędrówką życie jest człowieka, Cisza w poezji, Gwiazdy, planety, kosmos w poezji..., Kolorowe jarmarki, Wstrzymaj się chwilo, jesteś tak piękna!..., Umysł i potęga myśli, W harmonii z przyrodą, Tęsknota, Zawody i profesje widziane okiem poety, Sport w poezji - poezja w sporcie, Poezja i fotografia/Wojna, Kalendarz poetycki na cały rok/Poezja kolei żelaznych, Dom/Między bogactwem
a ubóstwemRyszard Mierzejewski edytował(a) ten post dnia 10.09.11 o godzinie 14:00

Temat: Poezja skandynawska

Kristina Lugn (ur. 1948) – szwedzka poetka i dramatopisarka. Urodziła się w Skövde,
w południowej Szwecji, gdzie jej ojciec był zawodowym wojskowym w stopniu generała,
a matka – nauczycielką. Studiowała filologię szwedzką na uniwersytetach w Sztokholmie
i Uppsali. Debiutowała w 1972 roku tomem wierszy „om jag inte” (gdybym nie). Potem wydała: „Till min man, om han kunde läsa” (Mojemu mężowi, gdyby umiał czytać, 1976), „Döda honom!” (Zabij go!, 1978), „om ni hör ett skott...” (gdy usłyszysz strzał...”, 1979), „Percy Wennerfors” (1982), „Bekantskap önskas med äldre bildad herre” (Poznam starszego kulturalnego pana, 1983), „Lugn bara Lugn” (Spokój tylko spokój, 1984), „Hundstunden” (Psia pora, 1989), „Hej då, ha det så bra!” (Cześć, trzymajcie się!, 2003), „Dikter 1972 -
- 2003” (Wiersze 1972 - 2003, 2006). Jest też autorką kilkunastu sztuk teatralnych, a od 1997 roku kieruje w Sztokholmie teatrem „Brunnsgatan Fyra” (nazwa pochodzi od adresu:
ul. Brunn 4). Za swą twórczość była wielokrotnie nagradzana, m. in. Nagrodą Literacką Svenska Dagbladet (1989), Nagrodą Literacką im. Selmy Lagerlöf (1999), Nagrodą Tage Danielssona (2000), Nagrodą Bellmana (2000), Nagrodą Wydawnictwa Natur & Kultur (2006). W 2006 roku została członkiem Akademii Szwedzkiej, przyznającej m. in. Nagrodę Nobla w dziedzinie literatury. Jej wiersze były tłumaczone na wiele języków, m. in. francuski, niemiecki, angielski, rosyjski, holenderski i polski. W Polsce ukazał się dwujęzyczny, szwedzko-polski, wybór jej wierszy: Z właściwej strony rzeczywistości. Przełożyła Natalia Altebo. Wydawnictwo szwedzka.pl, Wrocław 2007. O jej poezji napisano m. in.: „Lugn stała się w latach osiemdziesiątych odnowicielką szwedzkiego idiomu poetyckiego. Miesza style, korzysta obficie z oficjalnych socjolektów, wywracając je na nitce, stosuje bolesną ironię. Kpi i uwzniośla zarazem” (Zbigniew Kruszyński); „Jej poezja zawsze zawierała i trwogę, i humor. Humor czarny. Wisielczy. I ironię. Ale humor i ironię przesycone smutkiem i liryczną wrażliwością. Pod tym względem dostrzegalne jest pokrewieństwo z Wisławą Szymborską.” (Astrid Trotzig); „Kristina Lugn ma najdoskonalsze w kraju wyczucie języka, wyczucie absolutne. Jest po prostu znakomita. Sposób, w jaki porusza się między powagą, komizmem, subtelnościami i wulgaryzmami, jest niezwykle oryginalny.” (Maria Schottenius)

Z tomu „om jag inte”, 1972

* * *

snoröga
sa dom
fördömda snoröga
lilla fanskap till gloare
smygtittare, anfallare
snörvlare
ordbajsare
orkar inte med dig
sa dom
finns inte plats för dig
sa dom
maken till otymplighet
maken till oformlighet
maken till maskor på strumporna
snoröga
glappande skosula
uppkäftiga hundtryne
drällande räddöga
sa dom
bryt samman, packa igen
släck om dig, släck dig
vi har aldrig sett
något så rysligt
och vill helst slippa se
idag också

przekład Natalii Altebo pt. „***[ropiejduło...]”
w temacie Drwina, kpina, szyderstwo...

* * *

han tvår sina händer
över mahognyn
och han säger:
mitt djupaste bklagande
och min största medkänsla
och mina vackraste blommor
för er välgång

men han tvår sina händer
över mahognyn
han ringer på städerskan
och han vill inget hellre
än förvandla mig
till oigenkännlighet
och jag är tyst och jag är som han vill

och jag måste balansera längst ut
på de svåraste av avgöranden
jag måste gå längst bort
på de osäkraste av vägr
(och som om jag trodde att tiden
var mycket knapp)
där jag inte vill vara
där jag inte vet vem
inte törs ana vem
jag är

i dessa stålvassa dimmor han gav
i dessa ekande rum han gav
under dessa stigande tak
finner jag aldrig
finns jag inte

przekład Natalii Altebo pt. „***[on umywa ręce...]
w temacie Dwulicowość. Fałsz i obłuda

Z tomu „Till min man, om han kunde läsa, 1976

* * *

Älskling älskling älskling, sa jag
älsklingen min älskade min
vackraste sötnos
sötaste gubben min
finaste raraste godaste min
sa jag
dubbelvikt av återhållen skratt
vild av glädje
smekte jag min käre gumse
brudgummen min!

przekład Natalii Altebo pt. „***[Kochanie kochanie kochanie,
mówiłam...]” w temacie Blaski i cienie małżeństwa

* * *

Vi älskade varann. Jag slog honom inte. Han tjänade hyggligt
med pengar. Jag sa till honom att jag var vacker och han
trodde mej. Jag gjorde honom inget ont. Jag lagade läckra
måltider åt honom. Han bjöd mig ofta på god, fransk konjak
till kaffet. Vi älskade. Jag var mjuk och följsam. Jag lät bli
att förstöra alltsammans för honom. Han brukade se glad ut.
Han arbetade. Jag följde alltid hans instruktioner till punkt
och pricka. Vi tog långa kvällspromenader. Vi satt hemma och
småpratade. Jag var inte en black om foten på honom. Han
sa att jag älskade honom och jag låtsades att jag trodde
honom. Tiden gick. Jag var snäll. Han tjänade hyggligt med
pengar. Jag var snäll i flera år. I flera år var jag snäll mot
honom. Och nu har han fått sitt straff.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Kochaliśmy się szczerze...]”
w temacie Wina i kara

Z tomu „Döda honom!”, 1978





* * *

Barnet är snällt
och katten är snäll
och krukväxterna är döda
och mannen är bortrest
och grannarna verkar nöjda
och himlen är blå som min mammas
ögon så blå
och barnet jollrar i sin eleganta kaross
och katten spinner i mitt knä
och mannen visslar i sin Ford Mustang
och mamma är död och begraven
och bostadsområdet är barnvänligt
och barnet har ökat två kilo
och katten klöser inte barnet
och tussilago, små små tussilago
slår ut längs dikesrenarna
och mannen har dragit åt helvete
med sina vackra ögon
och sitt lockiga hår
och sina gröna kondomer

przekład Natalii Altebo pt. „***[Dziecko jest
grzeczne...]” w temacie Poezja codzienności

* * *

Fula kvinnor
sömniga vardagshjältinnor
ömt älskande mödrara
slitte och släpar och står i
tiger och lider så gott dom kan
farmödrar mormödrar svärmödrar
ler belåtet i korgstolar
plyschsoffor rullstolar likkistor
pappa är inte hemma idag heller
pappa är bortrest idag också
lilla barnet rosenrött jättesött
ligger och jämrar sej
i sin vita kammare och grannfruar
socialassistener hemsamariter
söndagsskollärare kuratorer
yrkesmördare pyromaner
bidar sin tid
i vardagsrummet

przekład Natalii Altebo pt. „***[Brzydkie kobiety...]”
w temacie Poezja codzienności

* * *

Kuratorn har sagt
att jag måste glömma dej
jag har fått sex röda rosor
av överläkaren
och ett kärleksbrev
från avdelningssköterskan
jag har fått ugnsstekt falukorv med potatismos
och en postanvisning och min stereoanläggning
fungerar bra, tack, jag har fått tre burkar
meprodorm och en lägenhet på 44 m2
och telefonnumret till närmaste
partnerförmedling
jag har inget att frukta
jag är fullt frisk och normalbegĺvad
jag har lovat den bĺde stilige
och beläste socialassistenten
att sluta ligga vaken om nätterna
och rabbla ditt personnummer

przekład Natalii Altebo pt. „***[Opiekun społeczny
powiedział...]” w temacie Rozstania

* * *

Den enkla och chosefria förskollärarinnan
har en vacker sångröst och ett leende
som slog knockout på min man
min man den atletiske tandläkaren
han tog förskollärarinnan med storm
och nu är hon mycket tacksam
hon har sagt mej, i förtroende,
att hon aldrig var varit så tacksam i hela sitt liv
och tandläkaren är som förbytt, han sitter och fnissar
farmför Sportspegeln om kvällarna och förskollärarinnan
ligger hopkurad vid hans fötter
och spinner och det skimrar
liksom en gloria
över hennes svarta peruk
och hon har sagt mej, i förtroende,
att ingen är som han ingen är som han
ingen i hels världen!

przekład Natalii Altebo pt. „***[Ta skromna i prostolinijna
przedszkolanka]” w temacie Wierność i zdrada

* * *

Först svalde jag tvåtusen vesparax
sen skar jag av halspulsådern
sen satte jag eld på håret
sen kastade jag mig huvudstupa
från mitt fönster på åttonde våningen
sen vaknade jag hemma i blommiga
sängkammaren och Kurt
satt vid min sida
och log fåraktigt
och berättade för mej
att allt kommer att kännas mycket bättre
när det blir sommar
och vi får riktigt rå om varann
i Las Palmas

przekład Natalii Altebo pt. „***[Najpierw połknęłam dwa tysiące
barbituranów...]” w temacie Samobójstwo w wierszach...

Z tomu „Bekantskap önskas med äldre bildad herre”, 1983





* * *

Detta är ett hem.
Soffan är en viktig del av hemmet.
Människan sätter också sin prägel på hemmet.

Är soffan forfarande en del av hemmet
när människan som sitter i den
plötsligt dör?

Kommer soffan då att dofta av minnen
av människan som brukade sitta i den
och känna sej ensam?

Kommer soffan kanske att få ett nytt hem?
Kommer soffan då att kunna förmedla
sina erfarenheter till det nya hemmet?

Så att människan som brukade sitta i den
faktisk på sätt och vis
blir minnesvärd?

Eller bär dom ut soffan
tillsammans med människan och eldar upp dom
en och en?

En och en, alltså
i skilda rum
så att hemmet splittras?

przekład Natalii Altebo pt. „***[Oto jest dom...]”
w temacie Dom

* * *

Men jag vill faktiskt mycket hellre
följa med en äldre bildad herre
till ett folktomt vindskontor
när midnattstimman slår
jag vill faktiskt mycket hellre
vandra vind för våg i regnet
på en strängt förbjuden alptopp
med en bildad herre hack i häl

Jag vill att du ska komma nu!
Jag vill att du ska komma nu genast!

Du som inte ständigt distraheras
av abstinensbesvär och hemorrojder
men har tid och tålamod att lyssna
sunt förnuft och vanligt bondförstånd
i en charmfull blandning

Du som inte tycker att det gör nånting
att jag har svårt att kontrollera
min frisyr och mina sjuka pälsdjur
som krälar fram ur mörkren titt som tätt
när jag har svårt att sova
och gnager vämjeliga hål
på mina vackra vita lakan

Du som inte tycker att det gör nånting
att dom har dåligt bordsskick
och luktar fasligt illa
när dom kommer med sin hemska hunger pipande
och klagande och sorgligt sjungande och gråtande
till den Duxsäng som jag spart
i hopp om bättre tider

Om du är beredd att ta mej som jag är
och inte tänker reta dej
på min migrän och mina underkläder
om du vill hjälpa till med ett och annat
när det inte finns nån hjälp att få
och om du är en bildad välklädd herre
med glatt humör och livligt intellekt
så gör det ingenting
om du har ett mindre handikapp
kontaktproblem försörjningsplikt
och underbett och hepatit
och pardonit och dålig mage

Huvudsaken är att du är snäll
och kan skydda mej mot allt det farliga
som förökar sej i vattenkranar och vitrinskåp
som jag har köpt på avbetalning
av min mamma

przekład Natalii Altebo pt. „***[Ale w gruncie rzeczy wolałabym
raczej...] w temacie Pożądanie, fantazje erotyczne...

Z tomu „Hundstunden”, 1989





* * *

Den här fågeln
har blivit nästan tragikomiskt
feladresserad.
Och jag vet inte vem
jag ska ge den en tillflykt hos.
Jag vet inte till vem jag ska gå
när jag inte vågar ta ett steg till
i mitt eget sällskap.

Men jag tror att ibland
när man är ledsen
hjälper det om någon som man älskar
vaggar en till sömns liksom underifrån
så att man blir varm o långsamt långsamt yllevåt
och får ett namn
som tvingar mörkren att öppna
sina viskande dörrar.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Ten ptak...]
w temacie Pierzaści bracia mniejsi

* * *

Det var någon som inte låtsades se mig
när jag stod på tröskeln till dödskriket.
Jag stod på tröskeln till dödskriket
och försökte se ut som om jag hade
en utpräglat brittisk perversionsprofil.
Jag hade ett obestiget venusberg
och det var någon som betraktade det
som en Ålandsbåt bland alla andra.
Jag hade sytt en Dödens allra finaste byxdress
av ett moln av charmeusenylon
och det var någaon som gick förbi mig
som vore jag bara en ensamstående kvinna
som stod staty utanför en hälsokostaffär.
Och jag stod på tröskeln till dödskriket
och rökte höstens allra sista cigarretter
och det var någon som gick förbi mig
som vore jag bara en av alla de andra skräckslagna
som ska dö idag.
Helst av allt skulle jag vilja att en högt uppsatt
sekreterare i krigsvetevskapsakdemin
skulle ta mig i famn och bära mig hela vägen
ut ur världen
till den blomstertid som väntar där.
Men i morse stod jag på tröskeln till dödsriket
och ingen såg hur tillgjord jag var och jag var rädd
och när jag stängde mina ögonlock
var hela blomstertiden redan så långt borta
från mig själv som min spegelbild
alltid har varit.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Ktoś udawał,
że mnie nie widzi...]” w temacie Śmierć

* * *

Allting låg och sov.
Och din plånbok var försvunnen.
Och det var någon som ramlade.
Rätt in i huvudet på mig.
Och trampade ner alla blommorna.
Och började tala illa om mig.
Med undulaterna.
Så att de flög sin väg.
Ut ur blomstrande sömn.

Och parrelationen bara steg och steg.
Den bara grät och stegrade sig or steg.
Och diskmaskinen var som förrbytt.
Och du tog mitt liv.
Och du spikade fast mig i det.
Och det kändes precis som om jag.
Hade förspillt hela min.
Kvinnliga urkraft.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Wszystko pogrążone
było we śnie...]” w temacie Co się poetom śni...?

Z tomu „Hej då, ha det så bra!”, 2003





* * *

Jag kan bete mig som en
morgonrock
när jag inte vill vara ensam.
Jag kan vara ett stativ
till en sänglampa
när strömmen gått.
Jag är ett elavbrott.
Där min spegelbild borde vara
möter jag ett språk
som aldrig begär ordet
det skingras som tankar
som inte har någon känsla
att ta kraft ifrån.
Jag läcker.
Det kallas diskbänksrealism.
Jag ville gärna vara utsikten
från ditt sovrumsfönster.
Eller ditt tjuvlarm.
Jag ville gärna vara konstnärlig ledare
för samtliga din hemmiljös produktioner.
Eller vandringssägen
i dina drömmar.
Det kallas för att falla på eget grepp.
Jag är en solokarriär.
Ibland skrattar någon elakt
i skogen bakom ryggen på mig.
Och så fort jag ser en utväg
snubblar jag på smärttrösklarna.
Det kallas lyteskomik.
Skräm inte livet ur mig!
Tänd inte era cigaretter
på ljuset i mitt barns ögon!
Det kallas att tigga om nåd.
Det här är en kroppshydda.
Jag är ett hem.
Förr eller senare kommer jag att bli vräkt.
Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.
Varje dag dör en kändis.
Det kallas att ha ett marknadsvärde.
Glöm aldrig hur det känns
när dörrar öppnas
mot vänner
när portar öppnas
mot vänliga synfält
och universum älskar levande och döda
i samma andetag.
Och till och med jag kan gråta.
Och känna barmhärtighet.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Kiedy nie chcę
być sama...]” w temacie Metamorfozy

* * *

Men jag drömde att du kom.
Jag drömde att du kom
i solblandat regn.
Jag drömde att jag vilade
på ett liksom rökmoln
från ditt hemland.
Jag drömde att du skrev
ett mycket vackert
ålderstecken
på min panna.
Och mörkret från dina ögon
i min sovvagnskupé
var såsom en läslampa
för en drömd diktarinna.
Årets kund på Apoteket Scheele.

Då fanns det plötslilgt ett romantiskt anslag
i satsmelodin.
Ja, det gick en dansmusik
genom meningsbyggnaderna.

Och sagorna
de seglade
på de erogena zonerna
mellan tanken och känslan.
Och natten gick äntligen
till vila
i min kropp.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Ale śniłam,
że przyszedłeś...]” w temacie Co się poetom śni...?

* * *

Drevet går hela natten i faderns sömn.
Moderns drömmar är med i ett annat jaktlag.
Fältskärn är vårt vapen.
Hoppet vårt villebråd.
När dagen drar in genom dimridåerna
kommer vredesutbrottet.
Gynekologerna går av och an på skjutfältet.
Flickrummet är inlåst i källaren.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Nagonka w snach ojca
trwa przez całą noc...]” w temacie Polowania i łowy

* * *

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

przekład Natalii Altebo pt. „***[Potrzeba mi ciszy...]”
w temacie „Okrutną zagadką jest życie”...

* * *

Jag skulle vilja ha arbetsglädje.
Jag skulle vilja ha fallskärmsavtal.
Jag skulle vilja ha samlevnad.

Har jag en annan bakom ryggen på mig?
Jag drar min kundvagn längs med lågvattenmärket.
Det finns ingen torsk kvar i frysen.

Jag springer mellan pratbubblor.
Det skulle vara en motståndsrörelse.
Det är dålig sjukgymnastik.

Låt mig ge upp, låt mig ge efter
låt skräcken släppa taget
om mina tankar!

Låt mig få störta igenom ditt synfält
som ett infriat löfte!
En önskekonsert!

przekład Natalii Altebo pt. „***[Chciałabym mieć
zadowolenie z pracy...]” w temacie Marzenia

Inne wiersze Kristiny Lugn w tematach:
Szczęście, Łzy, płacz, rozpacz.../Uroda i kosmetyki, czyli poetycko o pielęgnacji
i upiększaniu ciała, Samotność, Kobiecy portret, Listy poetyckie, Testament w poezji,
Los i przeznaczenieRyszard Mierzejewski edytował(a) ten post dnia 09.09.11 o godzinie 14:30